Tillväxtultraljud

I förmiddags var det äntligen dags för TUL. Vi hade tagit semester så det var riktigt skönt med lite sovmorgon och mysfrukost innan. Väl på KS fick vi komma in tidigare, väldigt skönt. En gullig ultraljudstekniker tog emot oss och det här var nog första ultraljudet som jag inte höll andan i väntan på att se hjärtslagen.

Han såg ut att må bra därinne och man såg tydligt både pung och en liten snopp, skönt att få könet bekräftat igen. Hon mätte upp huvudet, lårbenet och magen och uppskattade vikten till 2,3 kg! Helt exakt normal! Såå skönt! En riktig medelbebis som vi väntar. Min chef sa dock att vikten kan diffa 600 gram uppåt och neråt, men jag tror nog att det blir en normalstor bebis som kommer ut sen.

Tillväxtultraljud imorgon

Så var det då äntligen dags för ett TUL imorgon på KS. Jag är självklart lite nervös, men samtidigt ganska lugn med tanke på att magen nu växt en del och han känns stark och rörelserna tyder på att det är trångt därinne. Det ska dock bli jättekul att få se honom igen och se så att allt ser bra ut och få en beräknad vikt (och längd?). P tror på 2,2 och jag på 2,1 så vi får väl se :)

IMG_2218.JPG

Magen vecka 34

IMG_2204.JPGRent fysiskt har det varit en rätt bra vecka, en del ryggont, lite halsbränna, nattliga kisspauser, lite sendrag och mycket trötthet. Mentalt har det varit lite kämpigare. Vet inte riktigt varför som jag skrev i helgen, men tror att det är för att jag tröttnat på att vara gravid och bara vill få träffa vår bebis nu. Lägg sen till att jag börjar bli lika trött som jag var i första trimestern och har noll intresse av att göra något annat än att ligga i sängen eller soffan med P och titta på serier eller planera inför bebisen eller flytten. Tur att BF närmar sig med stormsteg åtminstone.

Magen har växt en hel del tycker jag, jag tror inte att det är någon minibebis som jag väntar, men det ska bli kul att se imorgon. Blev lite skrämd när en kollega sa att hans son föddes sex veckor för tidigt och vägde 3,4 kg! Sjukt! Vore dock otippat om lilla jag fick en sådan stor bebis :)

Blödningar under graviditeten

Blödningar under graviditeten är väldigt vanligt och oftast ofarligt, men är otroligt läskigt då det kan betyda att något fruktansvärt har hänt. Jag har dessvärre haft en hel del blödningar till och från.

Första gången var två dagar efter att jag skulle haft mens och då var blodet verkligen klarrött och det kom rätt mycket. Jag grät och tänkte bara att det var mitt andra missfall på en månad. Ett missfall kändes okej då det är så vanligt, men två stycken kändes jobbigt då tankarna direkt gick till att det var något fel på mig. Det gick dock över och jag släppte det eftersom testerna blev starkare för varje dag (testade nästan dagligen i några veckor) och symptomen höll i sig + att det inte gjorde ont.

I vecka 6+0 så hände det igen. Vi var på middag och jag kände att det krampade på vänster sida, ungefär som det kändes under mitt tidigare missfall. Jag höll god min och försökte tänka på annat tills jag gick på toaletten och såg blod i trosorna. Härdade ut en stund tills vi kunde dra hem. Fruktansvärt att hålla skenet uppe tills vi kom därifrån och jag kunde berätta för P. Jag började gråta och sa att jag trodde att jag hade ett missfall igen. Han försökte lugna mig bäst han kunde, men jag ställde in mig på att det inte skulle bli en bebis den här gången heller. Helgen gick och jag hade en del blodblandade flytningar och på söndagen åkte jag till LA, en riktig mardrömsflygning 12 h över Atlanten, sämsta timingen någonsin. Trycket gjorde att jag hade som stark mensvärk och flytningarna fortsatte. Väl där så lugnade det ner sig i en vecka tills det hände igen, jag upptäckte ljusrött blod i trosorna inne på Ceasars i Vegas av alla ställen. Även om jag tänkte en hel del på missfall så kände jag mig ändå väldigt lugn, jag hade en bra känsla i kroppen. Jag lugnade mig med tanken att det tidigare missfallet gick så fort och jag hade väldigt ont, det hade jag inte alls nu.

Vi gjorde ett ultraljud för att stilla oron i vecka 8+några dagar och jag var så nervös, även om jag kände mig säker på att vi inte skulle se några hjärtslag. När en liten filur på 20 mm dök upp på skärmen med ett bultande litet hjärta släppte all oro och jag kunde börja njuta på riktigt.

Efter det har jag haft blodblandade flytningar några gånger, en gång runt vecka 20, en gång efter sex runt vecka 30 och nu senast i vecka 32. De här gångerna har jag inte oroat mig speciellt mycket alls, jag har ju känt sparkar dagligen sedan runt vecka 17. Nu är jag snarare lite nervös över att det ska vara att förlossningen håller på att starta några veckor för tidigt.

Jag är helt övertygad om att alla blödningar bara beror på känsliga slemhinnor och så är det nog för majoriteten av alla med blödningar, men jag har full förståelse över att man blir orolig och det går ju alltid att kolla upp även om jag inte gjorde det. Jag är mest förvånad att jag som är en nojig person av naturen höll mig så pass lugn, tror att det berodde på att jag hade en sån bra känsla i kroppen, en känsla över att allt skulle gå bra blandat med att ”whatever happens, happens”.

50 dagar kvar!

IMG_2188.PNG

Det är ju helt sjukt, ynka 50 dagar kvar! Tycker inte att det var länge sedan vi hade gått halvvägs eller hade 100 dagar kvar! Och tiden går bara fortare och fortare så snart är han här hos oss utanför magen <3

Längtar så mycket nu att det börjar bli jobbigt, hoppas verkligen inte att jag måste gå över tiden, det måste vara så sjukt jobbigt när man hela tiden räknat ner till BF och så kommer inte bebisen då. Men jag vet att många går över tiden så det är väl bra att inte bli besviken då också.

Höggravid?

Jag har försökt googla mig till när man är höggravid, men det verkar vara ytterst subjektivt. För mig är man nog höggravid när man börjar bli så tung att det tar emot att röra sig och det börjar bli lite smått jobbigt och det enda man kan tänka på (och googla på…) är när förlossningen ska dra igång egentligen. Där är jag nu i alla fall…

Jag stånkar på som jag vet inte vad vid bara tanken på att resa mig från soffan och börja inte ens tala om att vända sig i sängen, min absoluta hatsyssla just nu. Jag kan inte böja mig ner utan att ge mig själv en heimlich (vilket jag glömmer bort hela tiden vilket leder till att jag tappar andan relativt regelbundet). Jag sover ju dessutom som en kratta pga detta vilket påverkar mitt humör otroligt mycket. Sen tvingas jag oftast gå i ett tempo som en snigel kan springa om pga huggen i underlivet när bebisens huvud trycker på. Det är även tungt att andas då och då eftersom bebisen trycker mot lungorna.

Det börjar faktiskt bli rätt tröttsamt att vara gravid och jag känner mig rätt klar med det hela och dessutom längtar jag halvt ihjäl mig efter vår lilla son nu! Självklart vill jag inte att han ska födas för tidigt, men han är ju helt färdigbakad 27 november (om 4,5 veckor alltså ynka 31 dagar!) och efter det är han mer än välkommen även om det vore mer praktiskt om han kom efter den 2 december då vi flyttar.

image

Emotionellt vrak

Igår kände jag knappt igen mig själv. Jag är generellt sett alltid en person med många och starka känslor, men igår vet jag inte riktigt vad som hände. Vi skulle iväg på en middag med några vänner och jag bröt ihop totalt av tanken på att jag var tvungen att lämna sängen för att socialisera och vara glad och härlig. Det hela slutade med att jag låg i sängen och grät i säkert en timme och min man stannade hemma vilket gav mig dåligt samvete och ledde till ännu mer tårar.

Som tur är har jag världens bästa make som känner mig väldigt väl efter att ha varit min vän/pojkvän/sambo/make i över åtta år nu och han fick mig till och med att le innan jag släpade mig upp ur sängen. Han insåg sen att det kanske inte är så klokt för en blodsockerkänslig person som mig att bara äta frukost och sedan lite glass och choklad på en hel dag och gjorde iordning lite pyttipanna med ägg som intogs framför vår favoritserie just nu, Scandal.

Min man är verkligen världens bästa och han kan verkligen alltid få mig att le och må bättre oavsett situation. Jag vet inte alls hur jag skulle klara av den här graviditeten utan honom. Han är den bästa personen jag någonsin träffat och min bästa vän, jag kan knappt förstå att jag får dela mitt liv med honom. Att just han älskar mig mest i hela världen och tycker att jag är den vackraste och bästa partnern för honom. Jag jag älskar honom mer än någonting annat på jorden, ingen skulle kunna ta hans plats. Han är den bästa mannen i hela världen och jag är redan nu helt övertygad om att han kommer att vara världens bästa pappa.

image

MVC vecka 33

Besöket hos MVC igår gick väl sådär. Efter att ha väntat i en timme knackade jag på och frågade om hon missat mig eller om jag fått fel tid. Hon kollade i sin kalender och hittade inget inbokat besök förrän om tre veckor! Hon sa att det hänt för några dagar sedan att en annan tjejs tid försvann också. Så sjukt irriterande, jag blev så arg och ledsen att jag bara skakade. Som tur är så klämde hon in mig innan sitt nästa besök, hade blivit tokig annars! Allt såg bra ut förutom blodtrycket som gått upp till 120/90, så högt har jag aldrig haft och det var helt normalt i tisdags så hon trodde att det var tillfälligt bara (pga min ilska kanske…?).

SF-måttet fick hon till 29 cm vilket verkar helt sjukt, kan det ha ökat 2 cm på två dagar, mätte de olika eller var det bara för att han bökade omkring och då ökar måttet? Jaja, nu ser kurvan betydligt bättre ut i alla fall. Hon tyckte inte att jag behövde vara orolig för sammandragningarna då det ju varit lugnt under veckan och hon trodde att de berodde på att jag var stressad i helgen och det kan ju stämma. Något nytt är även att han låg med huvudet ruckbart! I tisdags sa hon att huvudet var nedåt men rörligt, sjukt! Hoppas att han fixerar sig snart också :)

Fosterljud: 154

SF-mått: 29

Vikt: 66 kg

image

Magen vecka 33

image

Ja, man ser ju på bilderna att magen inte växt så mycket de senaste veckorna dessvärre… Tycker dock att på den här bilden så börjar bebismagen högre upp.

Veckan har varit sisådär, jag hade ganska många, täta sammandragningar i helgen, ungefär 10 min i från varandra. De gör fortfarande inte ont så jag är inte speciellt orolig. När jag går känns det ibland som hugg/ilningar i underlivet vilket är himla orolig, jag tror att det är pga att bebisens huvud trycker mot underlivet. I måndags hade jag även ljusrosa flytningar på morgonen, men jag är inte speciellt orolig där heller om jag ska vara helt ärlig, vet inte vad som hänt med mig, jag är ju en sådan person som nojar över allt. Ska dock ta upp allt med barnmorskan och få en okej-stämpel i rumpan typ.

Jag sover rätt dåligt och igår natt var det fruktansvärt. Jag somnade flera gånger men vaknade av olika anledningar för jag sover så himla lätt. Kissade även tre gånger mellan 22 och 00, det är ju helt sinnessjukt! Vaknar ju varje gång jag vänder mig om i sängen och vaknar oftast innan väckarklockan (igår kl 5…) så sömnen är varken kvalitativ eller kvantitativ. Men men, allt för det lilla älskade livet i magen känner jag. Tänk om ynka åtta veckor så har jag gått en dag över tiden redan!

SF-mått, tillväxtultraljud och oro

I tisdags så kände jag mig rätt avslappnad över mitt något låga SF-mått, men ju mer jag tänker på det ju mer orolig blir jag. Det som lugnar mig är att han är lika aktiv som vanligt samt att jag är en ganska liten person och min man är normalbyggd och det vore konstigt om vi fick ett stort barn. Det som gör mig orolig är att jag först låg exakt på snittkurvan och sedan sjunkit gradvis neråt och hamnat på den undre kurvan. Det kombinerat med att jag faktiskt har reumatism som kan göra så att moderkakan fungerar sämre (om jag förstod det rätt) och barnet får sämre med näring och därför inte växer som han ska. Jag vill bara få tillväxtultraljudet överstökat och veta att allt är bra med honom, snabbspolar gärna till nästa vecka nu.

Pratade med min chef idag och hon fick göra massa TUL under båda sina graviditeter, hennes första vägde 2,8 vilket ju är lite lågt men inte abnormt, hennes andra vägde dock 3,8 kg istället så SF-mått och TUL säger ju inte allt om verkligheten. Enligt henne så kan det diffa 600 gram både uppåt och nedåt när de uppskattar den, det är ett himla stort spann verkligen.