Det där med amning…

Innan jag blev gravid hade jag aldrig tänkt på amning speciellt mycket. Jag såg det som självklart att alla ammade sina barn och att det var något naturligt och fint, man använder sina bröst för att mata sitt barn helt enkelt, då himla ballt!

Under graviditeten så insåg jag att det var ett otroligt laddat ämne. Debatten om offentlig amning blossade upp och folk som ammade på restauranger täcktes över och folk äcklades av blottade bröst. De som inte ammar av olika skäl ses som lite mindre bra mammor och överallt står det att bröstmjölk är mycket bättre för barnet än ersättning. Väldigt kul att höra för de mammor som inte kan/vill amma…

Jag hade alltså tänkt amma och trodde att det automatiskt skulle funka för mig och min bebis. Så blev det dock aldrig… Eftersom Morris är född för tidigt så var han för svag i början och behövde dessutom matas var tredje timme i början med kopp och lite senare med flaska. Vi försökte hela tiden få till amningen, men varje gång så sög han bara ett par minuter innan han gav upp, antagligen blev han bortskämd av flaskan.

Även om jag pumpar ut mjölken och ger på flaska så att han ska få i sig allt det bra som finns i bröstmjölk så måste vi komplettera med ett par mål ersättning per dag. Allt det här har påverkat mig på ett sätt jag inte trodde att det skulle göra. Jag har alltid tänkt att de som gett ersättning har varit lika bra föräldrar som de som ammar och har aldrig fattat skammen runt ersättning. Nu förstår jag dock grejen. Jag har mått otroligt dålig över att inte kunna amma och känt mig som en sämre mamma. Överallt står det om hur bra amning är både nutriotionsmässigt och för anknytningen. Går man in på både Semper och Nans hemsida så möts man av texten om hur bröstmjölk är så mycket bättre än ersättning, tack för den kängan liksom!

Jag har haft jättedåligt samvete för att han tvingas äta artificiell ersättning och även varit orolig för att vår anknytning ska påverkas. Det finns ju inget unikt som utmärker att jag är hans mamma nu. Det positiva är ju att jag och P är mycket mer jämställda nu och har lika starka band till Morris. Men det gör mig lite svartsjuk, jag vill ju vara den största personen i Morris liv nu, det är ju så det ska vara, jag är ju hans mamma! Det å andra sidan ger mig ju dåligt samvete, så får man ju inte tycka nuförtiden… Jag jobbar på att släppa känslan av att jag skulle vara sämre än någon annan och fortsätter att pumpa så länge det går.

Livet med Morris

image

 

Vår älskade lilla Morris är nu fem veckor. I fem veckor har vi levt med honom som vårt absoluta fokus, inget annat i världen spelar någon roll längre och jag älskar det och jag älskar honom mer än något annat i världen. Så länge han är lycklig så kommer jag att vara lycklig. De här fem veckorna har gått i rekordfart, samtidigt som förlossningen och graviditeten känns otroligt avlägset. Jag kommer inte ens ihåg hur magen såg ut och kändes längre.

Hur är livet med Morris då? Fantastiskt såklart! Men även otroligt jobbigt, men det var man ju förberedd på. Dagarna går väldigt fort och de flyter ihop med varandra då allting upprepas med relativ regelbundenhet, vakna, mata, pumpa, byta blöja, söva barn och så om igen. Men jag kan inte riktigt klaga, det är mysigt större delen av tiden och när man tittar på den mest perfekta skapelsen någonsin så går allting rätt så lätt.

P var hemma i tre veckor vilket var välbehövligt så vi hann landa lite. Efter det hann han jobba sju dagar innan det blev lite jullov. Jag var verkligen jättenervös innan han gick tillbaka till jobbet, skulle jag ta hand om en bebis helt själv?! Det har faktiskt gått bra, men dagarna har gått i ett, utan att överdriva så har jag varit glad om jag hunnit dricka vatten eller gå på toaletten. Äta får man passa på med om man hinner och duscha kan man ju bara glömma.

Helgerna har varit fulla med besöka från nära och kära som hänförs av världens bästa bebis och även flytten som dessvärre tagit en hel del tid, men nu ser jag framemot lugna dagar med hela dagar i soffan med min lilla familj.

Hans namn

image

Det tog en hel del velande och vånda innan vi hittade ett namn som vi båda älskade och kände passade till vår älskade nykläckta son. Det var faktiskt Ps pappa som spottade ur sig namnet för någon månad sedan under en brainstormning och anledningen att det kom upp var att han haft en bil med det namnet haha. Vi kände att det var lite coolt och lagom annorlunda så det hamnade på topplistan.

På BB så bollade vi vidare och någon gång på vägen så föll alla namn förutom två bort. P kände väl ganska snart att det ena namnet var en solklar vinnare men jag är lite mer velig och har svårt att ta beslut. Efter ett par veckor så bestämde vi dock efter ett par dagars testkörning att han ju helt klart var en liten Morris <3

Min förlossningsberättelse – Födelsen

Nu är allting väldigt luddigt på grund av smärtan och lustgasen, jag kände mig helt borta i huvudet, jag var inte riktigt närvarande och svarade knappt på tilltal, jag hade helt gått in i mig själv. Snart blev det äntligen dags att krysta och de tog ifrån mig min nya bästa vän, lustgasen. En himla skön känsla att äntligen få göra som kroppen vill. Den ställningen som kändes bäst var halvsittande i sängen med fötterna i fotstöd. De bad mig upprepade gånger att inte skrika på utandningen utan istället hålla andan och trycka på för kung och fosterland. I början var det himla svårt att hitta rätt teknik och det kändes som om han aldrig skulle kunna komma ut. Jag började tro att det skulle sluta med sugklocka eller kejsarsnitt och enligt P så såg det ut som på barnmorskan att hon hade samma tankar.

För att hjälpa naturen lite på traven så gav de mig en spruta med oxytocin för att får kraftigare värkar och jag fick till slut till krysttekniken och då höll inte fotstöden längre så P fick ta över och hålla emot mina ben. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle ha honom därnere och se all action men där och då så kunde jag inte bry mig mindre. De höll mina ben och jag krystade tills huvudet kronade och där blev jag ombedd att pausa en eller ett par värkar och flåsa och absolut inte krysta. Det var den värsta smärtan jag känt i mitt liv. Det kändes som om någon brände mig med en skärbrännare.

Sen (efter en halv evighet) fick jag äntligen krysta och han slank ur mig på en eller två krystvärkar tillsammans med en hel del fostervatten och blod och helt plötsligt var all smärta borta. Äntligen hade vi vår son hos oss! De torkade av honom det värsta fosterfettet och blodet och sen lade de upp honom på mitt bröst, den sjukaste känslan i världen. Var det verkligen den bebis som legat i min mage i åtta månader?! P grät men från mig kom inga tårar, jag antar att jag var i chock blandat med total utmattning. Allting kändes både naturligt och helt sinnessjukt på en och samma gång. Känslorna var verkligen all over the place. Livet förändrades och kommer aldrig att bli detsamma igen, P och jag är pappa och mamma till den mest fantastiska lilla pojken i hela världen.

image

En barnläkare kom in och gjorde en snabbkoll eftersom han räknades som prematur och de lånade ut en filt i flectalon så att han skulle hålla sig varm samt en en liten mössa då alla mössor för normalstora bebisar var på tok för stora, hans huvudmått var bara 32 cm. Efter en stund fick P ta över och hålla honom för första gången och vara med och mäta, väga och sätta på honom första blöjan. Han vägde 2560 g och var 46 cm lång, så himla liten! Han är världens bästa bebis och vi kommer att älska honom i resten av våra liv, älskade, älskade bebis <3

Min förlossningsberättelse – På förlossningen

Värkarna gör ont men de är hanterbara, jag går in i mig själv och fokuserar på att hålla mig lugn och andas. Vi är framme vid KS runt klockan 17.30 och då anmäler jag mig i receptionen och personalen tittar på vår packning och frågar om vi tänkt flytta in med all den packningen. Sen får jag lämna urinprov innan jag skrivs in och hamnar i ett undersökningsrum 17.50. En superhärlig barnmorska kollar blodtryck och sätter CTG innan hon undersöker oss. Moment of truth, får vi stanna kvar eller tvingas vi åka hem igen? Hon tittar på oss och ler och säger att vi inte behöver åka någonstans, jag är öppen 4 cm! Kan inte fatta att jag öppnat mig 4 cm på den korta tiden och att värkarna hittills inte varit så starka! Nu drar värkarna igång på riktigt dock och att ligga ner var fruktansvärt. Jag kan inte beskriva hur värkarna kändes men det var som om någon bröt sönder min svank om och om igen.

18.15 får vi ett eget rum och det kändes alldeles för overkligt för att vara sant, skulle vi verkligen få träffa vår bebis nu?! Vi träffar världens garanterat bästa barnmorska Anna och uskan Jeanette. Jag känner mig direkt trygg med henne vilket kändes som en sten från mina axlar. Hon sätter in en infart i handen och ger mig antibiotika vilket visst är standard när det gäller prematurfödslar. Vi diskuterar smärtstillande och jag säger att jag vill ha allt haha. Jag har tidigare sagt att jag vill prova utan EDA, men smärtan var olidlig så jag bad om en i alla fall. De beställer den vid 18.30 och undertiden visar de lustgasen. Jag ger den ett par försök och dissar den direkt, det funkar inte. Allting går otroligt fort och smärtan eskalerar hela tiden, jag vet att jag flera gånger säger att det inte kommer att gå och att jag inte klarar av det.

Vi byter ställningar då och då mellan att ligga på rygg, sitta, sidan och stå på knä hängandes över sänggaveln. När jag står på knä så känner jag att jag bara måste krysta, istället för att försöka andas lugnt så andas jag in men på utblåsningen så vill jag bara krysta och skrika. Jag säger till dem det och de undersöker igen klockan 18.44 och jag är då öppen TIO CENTIMETER! Helt sjukt, från 4 till 10 på 55 minuter, det här händer bara inte! EDAn avbeställs och jag fick precis som jag planerat från början, ingen EDA. Nu kommer värkarna så tätt och gör så ont att jag inte ens reflekterar över det faktumet, det är bara att köra på nu.

Nu så provar jag lustgasen igen och får in tekniken. Smärtan dämpas väl egentligen inte så mycket, men den ger mig något att fokusera på, andas in långsamt och blåsa ut lugnt och avslappnat (nåja…) och när värken är över så är jag helt borta i min egen lilla värld och kan vila inför nästa värk vilket var fantastiskt. Annars hade jag nog inte klarat det. Jag får prova att krysta för att få bort kanten som är kvar, men när det inte går så får jag istället andas mig igenom krystvärkarna för att låta kroppen bli helt redo. Det var väldigt jobbigt att hålla emot dem, det var verkligen som om min kropp tagit över vid det här laget, den visste vad den gjorde och hade klarat det själv, en himla häftig känsla.

 

Min förlossningsberättelse – Vattnet går

Lite innan klockan 16 så låg jag i sängen och kände att knäppte till i magen och att det började sippra, precis som man hört att det kan göra när vattnet går. Jag rusar (okej, vankar) till toaletten och kissar och jag ser att vattnet är fyllt av små vita flagor, också det har man ju läst att det är så vattnet ser ut. Här (samt på många andra ställen) så är det lite luddigt och jag vet inte exakt ordningsföljd eller tidpunkt. Jag tror att det är nu som mamma ringer och jag försöker hålla masken då hon tidigare bett mig att inte höra av mig när förlossningen startar för då skulle hon vara så himla orolig. Så vi pratar i säkert en kvart om ditten och datten medan jag vankar runt i lägenheten för så fort jag stannar så gör det bara ännu ondare. Nu förstår jag till slut att ryggontet faktiskt är värkar och de håller nu i sig runt en minut och pausen mellan dem är bara ett par minuter, jag har alltså regelbundna värkar helt plötsligt! Får lite lätt panik nu och ringer förlossningen återigen klockan 16. Lyckas prata lugnt och får beskriva mina besvär. Eftersom det lät som vattnet gått och jag har haft en blödning så ber de mig komma in för en undersökning.

Nu drabbas jag av riktig panik och börjar gråta hysteriskt, jag känner mig inte alls redo, jag har inte skrivit något förlossningsbrev, BB väskan är inte packad, jag har inte avslutat på jobbet, inte förberett mig inför förlossningen… Jag ringer P och hasplar gråtandes ur mig att vattnet gått och att jag måste åka in till förlossningen. Han blir exalterad samtidigt som han försöker lugna ner mig och säga att allt kommer att ordna sig. Han bestämmer sig för att boka taxi från jobbet medan jag ska försöka packa ihop någon form av BB väska. Jag kan fortfarande inte sluta vanka omkring för så fort jag stannar så känns värkarna mer så jag går omkring och plockar i lägenheten, småstädar lite i flyttkaoset medan jag packar. Tur att jag är kontrollfreak och skrivit en lista över vad BB väskan ska innehålla så det går helt okej. Taxi i rusning är inte en hit och P är hemma runt klockan 17. Vi packar det sista och bokar en ny taxi. Det kändes helt overkligt att be taxichauffören att köra till förlossningen, skulle jag verkligen föda vår bebis fyra veckor för tidigt?

Min förlossningsberättelse – Starten

Okej, trodde inte att det skulle ta tre veckor att få upp det här inlägget, men bebisar tar visst all ens tid, vem hade kunnat tro det :)

Allting började precis innan jag skulle gå hem från jobbet tisdagen den 18 november. Jag gick på toaletten och när jag torkade mig så kom det ut en slemklump stor som en femkrona, såg ut som snor med lite blod i, det var utan tvekan slemproppen som gått! Förstår helt klart varför folk säger att man garanterat vet när slemproppen går, det går inte att missa den! Jag blev supertaggad, men jag visste ju att det inte behöver betyda något alls egentligen, speciellt inte så pass tidigt. Jag har ju dock alltid haft en känsla att han skulle komma tidigt, så jag kände att det här nog var startskottet. Trots det var jag nog väldigt avslappnad. Berättade för Peder som kanske var lite mindre avslappnad och berättade för lite kompisar vad som hänt.

Inget hände under kvällen eller natten och onsdagen den 19 november var jag ledig från jobbet eftersom jag skulle till specialistmödravården på KS. Åkte dit och kände mig helt normal. Besöket gick bra som jag skrivit tidigare och CTG-kurvan var helt normal. På vägen därifrån kände jag att det gjorde mer och mer ont i ryggen, men antog att det var foglossning. Väl hemma satte jag på mig TENS-apparaten som knappt hjälpte alls trots att jag körde på en betydligt högre styrka än normalt. Jag åt även upp gårdagens rester, snabbmakaroner och Findus köttbullar, otroligt tacksam över att jag gjorde det! När jag gick på toaletten runt 13 tiden fick jag en chock när en slemmig blodig klump och en blödning kom. Jag blev inte direkt orolig men bestämde mig för att ringa förlossningen i alla fall. Jag var jättenervös över att ringa det samtalet, men jag fick prata med en trevlig barnmorska som sa att det kunde vara en teckningsblödning, men så länge jag inte fick värkar eller blödde mer så skulle jag avvakta och passa på att vila. Jag messade Peder som blev väldigt förvånad och otroligt uppe i varv.

Jag försökte göra som de sa på förlossningen, men ryggvärken blev bara värre och värre och som grädde på moset så dog batterierna till TENS maskinen och vi hade inga färdigladdade hemma, hur typiskt?! Jag låg som en ostbåge i sängen och försökte vila med en värmekudde i svanken. P hade planer att efter jobbet först klippa sig och sedan möta upp några kompisar på middag så han undrade om det fortfarande var okej att gå på middagen vilket jag tyckte att det var just då. Ryggontet blev bara värre och värre och jag bad honom skippa middagen och komma hem efter klippningen. Ingen av oss hade kunnat ana att det här var starten och att det skulle gå så fort.