Morris 7 månader

  Vikt och längd vet vi först vid 8 mån kontrollen. 

Storlek: mest 74 men 68 funkar fortfarande 

Morris har precis kommit ur sitt jobbigaste leap (hittills…?) och det märks för han har utvecklats en hel del på kort tid. Han känns otroligt medveten i allt han gör. Som på morgonen om han vaknar innan oss så börjar han pilla och slå i våra ansikten för att vi ska vakna, så gulligt! 

Han är fortfarande en glad och social prick och skrattar mycket men ibland när han är trött är han lite mammig. Han ”snackar” ganska mycket och skriker när han är glad, typ när han ser katten som han är besatt av (hon är måttligt road, speciellt eftersom han börjar veva med armarna och skrika innan han försöker hugga tag i pälsen haha). När pappan kommer hem från jobbet lyser han upp och blir jätteglad, tidigare har han nog inte fattat att han varit borta, han blir dock inte ledsen när någon av oss försvinner. 

Han rullar åt båda hållen och ibland flera varv. Han har sedan en vecka lite drygt börjat hasa sig bakåt någon decimeter och han roterar även. Han ligger sällan kvar där man lämnar honom i gymmet tex. Skulle tro att han kryper snart! Han leker mer med leksaker nu och bankar dem i golvet och kastar dem. 

När han är hungrig och är i famnen på någon så drar han i ringningen för att få fram brösten, så roligt när han gör det på Peder! Han sitter bättre och bättre men det går inte att lämna honom och han äter mer och mer mat 2-3 gånger om dagen. 

Ljuset i tunneln?

  Japp nu ser vi det? I början av förra veckan var jobbigaste perioden någonsin men mot slutet av veckan verkar han ha kommit ur leapet och thank god alltså! Han är vår vanliga underbara bebis igen, världens bästa! Hoppas att det gör att jag får tillbaka blogginspon igen. 

Värsta perioden hittills 

Morris är enligt wonder weeks inne i ett leap och det är tamifan mig det värsta hittills! Det har eskalerat de senaste dagarna och när man lägger ner honom nu så skriker han sig röd i och tårarna rinner på en gång. Det har visst att göra med att han förstår att vi inte sitter ihop typ och att han känner sig övergiven, fruktansvärt jobbigt för honom och jag tycker synd om honom. Men mest tycker jag nog synd om mig själv… 

Han har svårt att komma till ro och vaknar lätt. På dagtid är han nöjd ibland men oftast bara om jag bär honom. Fattar inte hur mina stackars leder ska klara mer. 

Jag känner mig så frustrerad och ensam och jag är helt slut. Försökte ta en promenad men han sover så dåligt att han vaknade flera gånger och skrek. Till slut fick jag ha honom i babybjörnen sista biten. I helgen ska P iväg en natt och jag bävar verkligen. Bara att stålsätta sig nu antar jag. 

Undrar när detta är över och om alla leaps kommer att vara lika jobbiga? Så sjukt osugen på fler barn, kanske räcker med ett?

 Tur att han är så jäkla söt iaf!

När det inte blir som man tänkt sig

Jag har i ett par år längtat efter att få bli firad på mors dag och igår var det då äntligen dags! Det blev dock inget firande och jag blev så himla ledsen. Vilket jag såklart fick dåligt samvete över, vem är väl jag att kräva att bli firad? Tror mycket hade att göra med min megadåliga födelsedag för ett par månader sedan då P glömde gratta mig på morgonen och att det hände en väldigt jobbig grej på dagen + att min bästa väns mamma precis gått bort. 

Trodde kanske att det därför skulle kompenseras på mors dag som jag peppat för i ett par veckors tid. Jag hade bett om sovmorgon och finfrukost och ett kort, inte jätteavancerat direkt. Istället blev det att P fick sovmorgon (som vanligt) och rostmackor och en rätt deppig dag. Mina hormoner känns off och jag har varit lite smådeppig sista tiden och hade verkligen sett framemot att äntligen få bli firad. Det senaste året har jag offrat så mycket för att vara mamma (gladeligen, utan att tveka såklart), varit gravid i typ ett år, gått igenom en förlossning, kämpat med att få igång amningen, förlorat min kropp, mer än halverat min inkomst (och pensionsspar) och sovit noll hela nätter och just den här dagen kändes viktig. Överallt på bloggar, Facebook och instagram har jag sett hur mammor firats genom frukost, tårta och presenter och irritationen har växt. 

Vet inte vad jag vill säga med detta men jag behövde nog få ur mig all besvikelse mest. Avslutar med en bild på det absolut finaste jag har.