Ljuset i tunneln

 Gårdagen började i moll men slutade i dur trots allt. I förrgår kväll ammade jag för sista gången och hetsgrät några gånger och sen tog jag en enbrel spruta (reuma medicin). Igår morse var knät fortfarande inte bättre och jag ringde reuma och bad om tid för kortison. Fick första bästa tid om en vecka! Suck vad trött man blir! Grät massor över att må så dåligt att P måste stanna hemma från jobbet eftersom jag inte kan ta hand om mitt eget barn just nu. Missade bvc också (P gick såklart)…
Morris imponerade med att stå 1 min utan stöd och ta ett par steg, så stolt över mitt lilla underverk! ❤ Sen på kvällen insåg jag att tre leder kändes mycket bättre och imorse var även knät betydlig bättre om än inte helt bra än. Nu ser livet betydligt ljusare ut!

Jävla knä!

Så trött på din dåliga kropp nu! Mitt vänstra knä svullnade upp för en vecka sedan, men det har varit under kontroll, inte gjort ont och jag har kunnat gå på promenader och så även om jag haltat och gått rätt sakta. 

Pratade med min reumatolog i förrgår och vi kom överens om att jag ska börja medicinera nästa vecka efter jag lämnat blodprov. Nödvändigt men deppigt eftersom jag måste sluta amma vilket jag inte vill. Men men får älta det i ett annat inlägg. 

Imorse vaknade jag dock upp med ett handbollstort knä som inte går att räta ut helt eller stödja på… Skit också! Har legat i soffan precis hela dagen och endast haltat/dragit mig fram till toaletten någon gång. Kan absolut inte ta hand om M nu så jag är glad att P är hemma! Om jag inte mår bättre på måndag får jag ringa läkaren och be om en akuttid för kortisoninjektion/ledtömning, hade det varit så illa i torsdags hade jag såklart bett om det redan då. P får även vabba för det är ju omöjligt att vara en bra mamma nu… :( 

 

Jaga bebis

   Det känns som om det enda jag gör är att jaga bebis för tillfället… Att vara ensam med en bebbe som bara vill härja runt och ramlar om man inte är med hela tiden är sannerligen ett heltidsjobb! Att han dessutom ett par dagar i rad sovit minimalt på dagtid, varit gnällig, klängig och mammig i kombination med huvudvärk och ett svullet knä har varit otroligt tufft faktiskt. 
 Han är ju för härlig och det är kul att se hans utveckling, men just nu känns det jobbigt. Jag haltar pga knät och har svårt att ta mig upp och ner från golvet hela tiden. Mycket gnäll nu känns det som, men det får vara så tills det blir bättre helt enkelt.   

 Nu när reuman härjar fritt i både käke och knä har ångesten krypt på om jag måste börja medicinera eller ej. I så fall måste jag sluta amma, vilket vi inte känner oss redo för än. Samtidigt vill vi ha en till bebis snart och det pallar jag nog inte så länge jag har ont…