En pappas perspektiv – del 3

Kapitel 3 – Morris

Dagen innan hade Lena berättat att slemproppen hade gått. ”Vad betyder det då” kändes som en relativt naturlig följdfråga eftersom jag kanske hade lämnat lite för stor del av forskningsansvaret på min fru och inte hade en aning om vad en slempropp var. Lena som är fantastisk och hade gjort all tänkbar efterforskning hade såklart stenkoll och gav mig svaret att slemproppen har funktionen att hålla ute bakterier från världen utanför och att det oftast är ett tecken på att det börjar närma sig baby-time när slemproppen sticker… Men det behöver inte betyda det… Ibland växer den tillbaka (detta är ett återkommande frustrationsmoment relaterat till föräldraskapet – allt är normalt och allt kan hända)… Eftersom det var en månad kvar till BF utgick jag från att detta var en sådan situation och lallade iväg till kontoret.

Under dagen gick L till specialistmödravården för prata reumatism. Hon hade sen en tid tillbaka klagat på smärta i ryggen vilket kanske inte är helt oförklarligt när man kånkar runt på en massiv mage och hörde runt lunch av sig till mig och berättade att hon under besöket blev sjukskriven som resultat. ”Skönt för dig” svarade jag och gick in på dagens andra möte.

På väg tillbaka till kontoret fick jag uppdateringar om status. Jag skulle efter jobbet klippa mig och därefter träffa några kompisar på middag, men nu bad L mig istället komma hem och ta hand om henne eftersom ryggen gjorde så ont. ”Självklart älskling” svarade jag – ”hinner jag klippa mig först?” (i efterhand är jag inte helt nöjd med mitt önskemål, men vad ska man göra? Det är vad som hände).

Några timmar senare medan jag är fullt uppe i hetsmailande ringde min telefon. Jag använder frekvent telefonen i jobbsammanhang, så i sig var händelsen inte speciellt exceptionell, men när jag såg att det var Lena som ringde frös jag till (Lena är av naturen en sms:are). Bättre blev det inte när jag svarade eftersom det första jag hörde var ett relativt hysteriskt gråtande i andra änden. Som svar på min fråga ”vad är det som har hänt älskling?” fick jag det otvetydiga svaret ”vattnet har gått!”. Här följer en svåråtergiven harrang av hur jag försöker få Lena att berätta vad jag ska göra – ses på sjukhuset? Komma hem? etc – men eftersom vi inte på långa vägar var förberedda på detta landade vi på att jag tar mig hem så fort som möjligt så packar hon väskan under tiden. Action time! Jag vrålar sannolikt ut över kontoret att ”LENAS VATTEN HAR GÅTT! JAG SKA BLI PAPPA!” allt medan jag rör mig mot utgången och listar ut hur jag snabbast kommer hem. Jag beslutade mig för att (nu är klockan 16.00 och jag befinner mig på vid Karlaplan som ligger så långt österut i Stockholms innerstad man kan komma och jag ska till Sundbyberg som ligger en bit väster om stan) en taxi måste vara det bästa alternativet. Lyckligtvis finns det appar för sånt! Medan jag såg på appkartan hur min taxi tålmodigt stod parkerad en halv kilometer från där jag befann mig och efter vad som kändes som en evighet lika tålmodigt inte hade rört sig ur fläcken stoppade jag en taxi på gatan och vrålade sannolikt för andra gången idag att ”JAG SKA BLI PAPPA!”. Den kära chauffören sa att jag kan vara lugn, han hade varit med om detta många gånger, bara att hoppa in (nu i efterhand hade jag uppskattat svaret ”klockan är 16.05 och du vill i rusningstrafik ta dig till Sumpan? Ta tunnelbanan istället!”). 40 minuter senare fastnade vi i den sista kön för resan. Då var det bara några hundra meter kvar till vår lägenhet så jag tog det heroiska beslutet att springa den sista biten.

Väl hemma hämtade jag upp baby skyddet från förrådet och mötte med andan i halsen Lena som hade tagit ut bebiskläderna ur tvättmaskinen. Vi fyllde några väskor med kläder och la ner de blöta i en plastpåse följt av att en ny taxi tillkallades.

Klockan 17.30 gick vi in på Karolinskas förlossningsavdelning. Här inföll mitt första klara tillstånd sen jag fick samtalet då jag insåg att vi hade betydligt mer packning än någon annan i väntrummet. I mitt tillfälliga tillstånd av klarhet var min andra tanke att en förlossning normalt sett tar jättelång tid och det hade ju bara gått någon timme sen vattnet gick, så vi måste säkert åka hem igen. Så blev det inte. Det visade sig att L var 4 cm öppen redan, så det var bara att gå in i förlossningssalen och hänga alla bebiskläderna på tork där det fanns plats.

Nu hade Lena ont. Trots att hon innan hade bestämt sig för att inte ta någon bedövning kom vi överens om att det nog absolut var läge att tillkalla narkosläkarna. En halvtimme senare anlände dessa och när barnmorskan då kunde konstatera att Lena var 10 cm öppen (6 cm på drygt en halvtimme, tro fan att det gör ont!) så det var bara för dem att vända i dörren. Tur att det finns lustgas!

Nu följde två timmar av svåra ställningar, hålla handen, bli bortföst och dragen i samtidigt… Väldigt luddigt är det… Men så var det äntligen dags för L att krysta! Jag minns att jag höll hennes ena ben med all min kraft och en sjuksyrra höll det andra med all hennes kraft och mitt uppe i allt detta började jag skymta ett litet huvud. MAGI! Det tog en stund, men det kändes som att det gick jättefort och helt plötsligt (klockan 20.08) var han här! Han såg ut som en liten rynkig smurf-farbror och han var det finaste som någonsin funnits!

IMG_1367

IMG_1404

IMG_1776

Jag är ledsen att jag har tagit så mycket plats nu, men jag har länge pratat om att jag vill dela med mig av min upplevelse och hade mycket som jag ville få ut. Det finns mycket mer om hur jag faktiskt upplever att vara pappa (mestadels helt fantastiskt) men det väntar jag med till framtida gästspel.

Tack för den här gången!

/P

blogstats trackingpixel

En reaktion på “En pappas perspektiv – del 3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>