En pappas perspektiv – del 3

Kapitel 3 – Morris

Dagen innan hade Lena berättat att slemproppen hade gått. ”Vad betyder det då” kändes som en relativt naturlig följdfråga eftersom jag kanske hade lämnat lite för stor del av forskningsansvaret på min fru och inte hade en aning om vad en slempropp var. Lena som är fantastisk och hade gjort all tänkbar efterforskning hade såklart stenkoll och gav mig svaret att slemproppen har funktionen att hålla ute bakterier från världen utanför och att det oftast är ett tecken på att det börjar närma sig baby-time när slemproppen sticker… Men det behöver inte betyda det… Ibland växer den tillbaka (detta är ett återkommande frustrationsmoment relaterat till föräldraskapet – allt är normalt och allt kan hända)… Eftersom det var en månad kvar till BF utgick jag från att detta var en sådan situation och lallade iväg till kontoret.

Under dagen gick L till specialistmödravården för prata reumatism. Hon hade sen en tid tillbaka klagat på smärta i ryggen vilket kanske inte är helt oförklarligt när man kånkar runt på en massiv mage och hörde runt lunch av sig till mig och berättade att hon under besöket blev sjukskriven som resultat. ”Skönt för dig” svarade jag och gick in på dagens andra möte.

På väg tillbaka till kontoret fick jag uppdateringar om status. Jag skulle efter jobbet klippa mig och därefter träffa några kompisar på middag, men nu bad L mig istället komma hem och ta hand om henne eftersom ryggen gjorde så ont. ”Självklart älskling” svarade jag – ”hinner jag klippa mig först?” (i efterhand är jag inte helt nöjd med mitt önskemål, men vad ska man göra? Det är vad som hände).

Några timmar senare medan jag är fullt uppe i hetsmailande ringde min telefon. Jag använder frekvent telefonen i jobbsammanhang, så i sig var händelsen inte speciellt exceptionell, men när jag såg att det var Lena som ringde frös jag till (Lena är av naturen en sms:are). Bättre blev det inte när jag svarade eftersom det första jag hörde var ett relativt hysteriskt gråtande i andra änden. Som svar på min fråga ”vad är det som har hänt älskling?” fick jag det otvetydiga svaret ”vattnet har gått!”. Här följer en svåråtergiven harrang av hur jag försöker få Lena att berätta vad jag ska göra – ses på sjukhuset? Komma hem? etc – men eftersom vi inte på långa vägar var förberedda på detta landade vi på att jag tar mig hem så fort som möjligt så packar hon väskan under tiden. Action time! Jag vrålar sannolikt ut över kontoret att ”LENAS VATTEN HAR GÅTT! JAG SKA BLI PAPPA!” allt medan jag rör mig mot utgången och listar ut hur jag snabbast kommer hem. Jag beslutade mig för att (nu är klockan 16.00 och jag befinner mig på vid Karlaplan som ligger så långt österut i Stockholms innerstad man kan komma och jag ska till Sundbyberg som ligger en bit väster om stan) en taxi måste vara det bästa alternativet. Lyckligtvis finns det appar för sånt! Medan jag såg på appkartan hur min taxi tålmodigt stod parkerad en halv kilometer från där jag befann mig och efter vad som kändes som en evighet lika tålmodigt inte hade rört sig ur fläcken stoppade jag en taxi på gatan och vrålade sannolikt för andra gången idag att ”JAG SKA BLI PAPPA!”. Den kära chauffören sa att jag kan vara lugn, han hade varit med om detta många gånger, bara att hoppa in (nu i efterhand hade jag uppskattat svaret ”klockan är 16.05 och du vill i rusningstrafik ta dig till Sumpan? Ta tunnelbanan istället!”). 40 minuter senare fastnade vi i den sista kön för resan. Då var det bara några hundra meter kvar till vår lägenhet så jag tog det heroiska beslutet att springa den sista biten.

Väl hemma hämtade jag upp baby skyddet från förrådet och mötte med andan i halsen Lena som hade tagit ut bebiskläderna ur tvättmaskinen. Vi fyllde några väskor med kläder och la ner de blöta i en plastpåse följt av att en ny taxi tillkallades.

Klockan 17.30 gick vi in på Karolinskas förlossningsavdelning. Här inföll mitt första klara tillstånd sen jag fick samtalet då jag insåg att vi hade betydligt mer packning än någon annan i väntrummet. I mitt tillfälliga tillstånd av klarhet var min andra tanke att en förlossning normalt sett tar jättelång tid och det hade ju bara gått någon timme sen vattnet gick, så vi måste säkert åka hem igen. Så blev det inte. Det visade sig att L var 4 cm öppen redan, så det var bara att gå in i förlossningssalen och hänga alla bebiskläderna på tork där det fanns plats.

Nu hade Lena ont. Trots att hon innan hade bestämt sig för att inte ta någon bedövning kom vi överens om att det nog absolut var läge att tillkalla narkosläkarna. En halvtimme senare anlände dessa och när barnmorskan då kunde konstatera att Lena var 10 cm öppen (6 cm på drygt en halvtimme, tro fan att det gör ont!) så det var bara för dem att vända i dörren. Tur att det finns lustgas!

Nu följde två timmar av svåra ställningar, hålla handen, bli bortföst och dragen i samtidigt… Väldigt luddigt är det… Men så var det äntligen dags för L att krysta! Jag minns att jag höll hennes ena ben med all min kraft och en sjuksyrra höll det andra med all hennes kraft och mitt uppe i allt detta började jag skymta ett litet huvud. MAGI! Det tog en stund, men det kändes som att det gick jättefort och helt plötsligt (klockan 20.08) var han här! Han såg ut som en liten rynkig smurf-farbror och han var det finaste som någonsin funnits!

IMG_1367

IMG_1404

IMG_1776

Jag är ledsen att jag har tagit så mycket plats nu, men jag har länge pratat om att jag vill dela med mig av min upplevelse och hade mycket som jag ville få ut. Det finns mycket mer om hur jag faktiskt upplever att vara pappa (mestadels helt fantastiskt) men det väntar jag med till framtida gästspel.

Tack för den här gången!

/P

En pappas perspektiv – del 2

Kapitel 2 – Graviditeten

I början vågade L inte tro fullhjärtat på att det verkligen skulle bli någonting den här gången. Även om jag av naturen är aningen med positivt inställd så höll jag därför av respekt till min framtida fru tillbaka en hel del. Som tur är bor vi i Stockholm och fick därför gå på ett tidigt ultraljud under vilket det klart och tydligt framgick att räkan inne i L:s mage hade ett tydligt tickande litet hjärta, så det här skulle nog gå vägen! 12 veckor kom och gick och med tiden kändes det bättre och bättre varje dag.

IMG_0058

Jag hade kallt räknat med att det skulle kräkas en hel del, men icke! Det var över lag en extremt smärtfri graviditet som jag förstår det. Visst – foglossningen verkade inte vara en promenad i parken, men jag tror att vi kan vara nöjda.

När det under sommaren blev dags för bröllop nr 1 (vi hade under tiden kommit fram till att vi både ska ha ett gud-bröllop i kyrkan där hon växte upp och ett sin-gud-bröllop/mest fest på vår tidigare planerade plats) började magen synas. Det kändes som att det var dags att berätta för släkt och vänner (V. 11). Glädje!

IMG_0467_2Vid nästa milstolpe – bröllop nr 2 (v 17) var magen än mer framstående. De som vid detta bröllop för första gången fick höra att L var gravid hade smakfullt varit väldigt duktiga på att hålla tillbaka kommentarer om eventuell vikt/storleksuppgång. Mer glädje!

IMG_0406_2

Därefter var det dags för bröllopsresa i Thailand. Magiskt! Vackert! Underbart! Poetiskt nog även platsen/tillfället då jag för första gången såg och kände Morris fot pressas mot magens insida. Eufori!

IMG_0333

När vi kom tillbaka från Thailand fick vi den stora äran att betrakta vårt knott igen via ultraljudets magi. Den här gången fick vi reda på att han var en han vilket kändes oerhört häftigt! Inte för att det spelade någon roll vilken sort det blev, men att få reda på det tog allt till nästa nivå på något sätt… Redan här började vi diskutera namn, men det var svårare sagt än gjort att komma överens på den punkten (han fick inte sitt namn förrän en bra bit efter sin födelsedag). Bra kvällsdiskussioner några månader dock!

Tiden gick och nästa milstolpe skulle avklaras. Vi hade ju sedan några år tillbaka väntat på att vår nya lägenhet skulle byggas och att vi äntligen skulle få flytta in. Eftersom Morris skulle födas 2 veckor efter det att vi skulle få flytta in så skulle det inte vara några problem dock… Tji fick vi. Fram tills nu hade 2014 varit ett minst sagt händelserikt och episkt år, men allt bleknar i jämförelse med vad som komma skulle…

IMG_1324

En pappas perspektiv – del 1

Prolog

Hej!

Under de senaste 12+15 månaderna har jag agerat bi-karaktär i min fantastiska frus dokumentation över vår gemensamma sons liv. Det har varit en resa minst sagt.

Jag har gjort en hel del rätt och en hel del fel. Många gånger har jag det här kommunikationsformatet att tacka för att medvetandegöra mig om saker jag kan göra bättre. Jag är rätt säker på att det har gjort underverk för vår relation, samtidigt som jag har vuxit en hel del i min papparoll tack vare det. För detta är jag tacksam.

En återkommande kritik (dessvärre inte den enda) jag har fått sedan skapandet av den här bloggen är att jag inte har engagerat mig i dokumentationen av knottets (mitt go-to smeknamn på Morris) liv. Nu är det äntligen dags!

När jag började skriva detta hade jag ingen aning vad jag skulle skriva om. Fram till den här meningen visste jag fortfarande inte, men nu bestämde jag mig precis för att jag ska skriva om det som känns mest självklart – när jag blev pappa . Öppet mål right?

Kapitel 1 – Alltings början

Det hela började långt innan plussade stickor och svullna magar. Närmare bestämt nyårsafton 2012. L (min fru – dåvarande flickvän/sambo) fick för första gången den där trånande hungriga blicken och informerade mig ganska påtagligt att hennes livmoder helt plötsligt börjat känna sig ensam. Aningen tagen på sängen gjorde jag en överslagsräkning i huvudet och konstaterade att även om jag absolut ville bli pappa så kände jag mig inte riktigt där ännu. Lite mer huvudräkning senare så återkopplade jag till L att jag skulle behöva ett år på mig för att vänja mig vid tanken, göra allt vi pratat om att göra (restaurangande, resor, gifta oss (inte för guds skull, utan för minnet/erfarenheten/offentliga kärleksförklaringen utan ett barn som begränsade saker avsevärt) och annat blattenblej som kändes viktigt då för tiden) och därefter förhoppningsvis landa i samma längtan efter en bebis som hon redan uppnått. Som tur är har jag världens bästa partner som direkt förstod och accepterade mitt förslag.

Några månader senare hittade L det perfekta stället för vårt framtida bröllop (på Långholmen). Som tur var så fanns det en lördag kvar i juli så det var bara att hugga. Eftersom vi nu hade ett datum för när vi skulle gifta oss kände jag att det var hög tid att fria till min framtida fru, så några veckor senare var vi förlovade. Sommaren och hösten gick till större delen ut på att planera vårt kommande bröllop med allt vad det innebar. Under tiden fortsatte vi planera bebisbiten och fröet som såddes på nyår växte sig starkare allt enligt plan. När nästa nyår (2013) kom kunde jag lämna det glada beskedet att jag absolut landat och nu tok-längtade efter en bebis tillsammans med L. Frågan var bara – när?

Vi kom överens om att vi först ska avklara bröllopet och på vår smekmånad i Thailand ska vi börja baka bebis. Det skulle innebära att BF i början av 2015 vilket kändes väldigt praktiskt och rätt. Det var planen…

Kort tid därpå (februari typ), efter lite online research, presenterade L mig med det statistiskt säkerställda faktumet att det i snitt tar 7 månader att bli gravid. Därmed var det dags att börja försöka redan nu. Några veckor senare var L gravid. Överraskande duktiga var vi på att göra barn visade det sig! Egentligen spelar det ju ingen roll rationaliserade vi. Den enda skillnaden var att hon inte skulle kunna dricka på vårt bröllop och det gör ju ingenting. Hoppas bara hon slipper kräka sig igenom bröllopsresan mantrade jag i tysthet samtidigt som jag försökte få grepp om att jag kommer bli pappa…

Några veckor senare var jag iväg på en sedan länge planerad skidresa i Åre tillsammans med några kollegor. Två dagar innan det var dags att åka hem fick jag ett sms från L som kortfattat förklarade – ”Jag tror att jag har fått ett missfall”. Med isande mage kastade jag mig ut i kylan och ringde upp henne. Mycket gråt och ovisshet… Även om vi kom överens om att det inte fanns någon mening med att jag skulle åka hem eftersom jag ändå skulle komma hem snart… Det är ett beslut jag fortfarande brottas med…

Om man vill leka med halvfulla glas så kändes det ändå väldigt bra att jag mer än någonsin visste att jag verkligen vill bli pappa. Så fort som möjligt!

Nästa mens uteblev också (two for two) och nu var Morris äntligen på väg!

IMG_0609