Förlossningsbrev och tankar

Som jag skrev tidigare så har jag inte skrivit något förlossningsbrev under någon av mina graviditeter. Förra gången för att jag inte hann det innan M föddes, vi skulle gjort det på mvc veckan efter han föddes och denna gång eftersom både jag och min bm glömde det igår. Men jag tror att det är bra att strunta i det, vissa verkar planera så himla mycket men man kan ju knappt planera en förlossning. Innan vet man inte hur lång den kommer vara, hur ont man kommer ha och vilken ställning som känns bäst där och då och när man väl är där kan man ju säga hur man vill ha det till barnmorskan som är där. 

Självklart tycker jag att man ska tänka igenom sin förlossning innan och fundera över smärtstillning osv men det där kan ändå ändras där och då. Jag hade med M tänkt att skippa epidural och kanske prova lustgasen men när jag öppnade mig från 4 till 10 cm på 55 min så skrek jag om att jag ville ha en epidural ändå. Nu hann jag ju inte få det så jag fick ju som jag ville, men det är ju lätt att sitta hemma och tycka att epidural är onödigt när man inte ens vet hur det känns att föda barn. Lustgasen som jag inte var så sugen på innan blev däremot min bästa vän där i ett par timmar :)

Den här gången provar jag gärna att föda utan epidural och om jag får en kort förlossning så kommer jag nog att klara mig med lustgasen, men jag kommer vara beredd att ändra mig när som helst. 

Alltså wow jag kommer få göra det här igen, det är så häftigt att föda barn! Känner mig så peppad även om jag är väldigt nervös över att lämna bort M och smärtan. Men känslan när M föddes var så cool att smärtan glömdes bort så fort han var ute, tänk snart har jag två små killar (och en större) att älska mest i hela världen ❤️

Förlossningstankar och oro

Inför Ms födelse var jag aldrig nervös, enbart peppad på att inte bara träffa honom (såklart), utan på att få genomgå en förlossning eftersom det verkade vara en så himla häftig grej. Och om det var också! Det absolut största, häftigaste mest omvälvande som någonsin hänt mig! Jag hade en väldigt snabb och ”enkel” förlossning där allt gick bra, givetvis gjorde det mer ont än jag någonsin haft förut (såklart) men känslan var positiv ändå. 

Nu när jag känner att förlossningen kan dra igång lite när som helst under de nästkommande sju veckorna så känner jag lite panik nästan inför att gå igenom det igen. Jag vet liksom vad jag ger mig in i den här gången och jag kommer ihåg smärtan och paniken jag stundtals kände under de (visserligen ynka) två timmar som passerade från att jag öppnade mig från 4 cm till att han låg på mitt bröst. Jag tappade kontrollen då och då och kände och sa att jag inte kommer klara det här, det går liksom inte. Jag vet inte om det berodde på smärtan eller chocken över att det gick så fort och var 4 v innan BF. 

Jag är absolut taggad på att få träffa mini snart, men tänk om det går ännu fortare eller kanske ännu värre, tar två dygn av smärta? Jag kanske spricker betydligt mer och har vansinnigt ont även efteråt? Eller akutsnitt, min mardröm. Nej nu ska jag försöka sluta  tänka negativt och försöka fokusera och lära mig andning bättre, sist  var jag inte beredd men det kan jag ju faktiskt vara denna gång. Let’s do this, ut kommer han ju alltid! :)

Ps Gud vilken powerkvinna jag kände mig som här och lyckligast på jorden ❤️

En pappas perspektiv – del 3

Kapitel 3 – Morris

Dagen innan hade Lena berättat att slemproppen hade gått. ”Vad betyder det då” kändes som en relativt naturlig följdfråga eftersom jag kanske hade lämnat lite för stor del av forskningsansvaret på min fru och inte hade en aning om vad en slempropp var. Lena som är fantastisk och hade gjort all tänkbar efterforskning hade såklart stenkoll och gav mig svaret att slemproppen har funktionen att hålla ute bakterier från världen utanför och att det oftast är ett tecken på att det börjar närma sig baby-time när slemproppen sticker… Men det behöver inte betyda det… Ibland växer den tillbaka (detta är ett återkommande frustrationsmoment relaterat till föräldraskapet – allt är normalt och allt kan hända)… Eftersom det var en månad kvar till BF utgick jag från att detta var en sådan situation och lallade iväg till kontoret.

Under dagen gick L till specialistmödravården för prata reumatism. Hon hade sen en tid tillbaka klagat på smärta i ryggen vilket kanske inte är helt oförklarligt när man kånkar runt på en massiv mage och hörde runt lunch av sig till mig och berättade att hon under besöket blev sjukskriven som resultat. ”Skönt för dig” svarade jag och gick in på dagens andra möte.

På väg tillbaka till kontoret fick jag uppdateringar om status. Jag skulle efter jobbet klippa mig och därefter träffa några kompisar på middag, men nu bad L mig istället komma hem och ta hand om henne eftersom ryggen gjorde så ont. ”Självklart älskling” svarade jag – ”hinner jag klippa mig först?” (i efterhand är jag inte helt nöjd med mitt önskemål, men vad ska man göra? Det är vad som hände).

Några timmar senare medan jag är fullt uppe i hetsmailande ringde min telefon. Jag använder frekvent telefonen i jobbsammanhang, så i sig var händelsen inte speciellt exceptionell, men när jag såg att det var Lena som ringde frös jag till (Lena är av naturen en sms:are). Bättre blev det inte när jag svarade eftersom det första jag hörde var ett relativt hysteriskt gråtande i andra änden. Som svar på min fråga ”vad är det som har hänt älskling?” fick jag det otvetydiga svaret ”vattnet har gått!”. Här följer en svåråtergiven harrang av hur jag försöker få Lena att berätta vad jag ska göra – ses på sjukhuset? Komma hem? etc – men eftersom vi inte på långa vägar var förberedda på detta landade vi på att jag tar mig hem så fort som möjligt så packar hon väskan under tiden. Action time! Jag vrålar sannolikt ut över kontoret att ”LENAS VATTEN HAR GÅTT! JAG SKA BLI PAPPA!” allt medan jag rör mig mot utgången och listar ut hur jag snabbast kommer hem. Jag beslutade mig för att (nu är klockan 16.00 och jag befinner mig på vid Karlaplan som ligger så långt österut i Stockholms innerstad man kan komma och jag ska till Sundbyberg som ligger en bit väster om stan) en taxi måste vara det bästa alternativet. Lyckligtvis finns det appar för sånt! Medan jag såg på appkartan hur min taxi tålmodigt stod parkerad en halv kilometer från där jag befann mig och efter vad som kändes som en evighet lika tålmodigt inte hade rört sig ur fläcken stoppade jag en taxi på gatan och vrålade sannolikt för andra gången idag att ”JAG SKA BLI PAPPA!”. Den kära chauffören sa att jag kan vara lugn, han hade varit med om detta många gånger, bara att hoppa in (nu i efterhand hade jag uppskattat svaret ”klockan är 16.05 och du vill i rusningstrafik ta dig till Sumpan? Ta tunnelbanan istället!”). 40 minuter senare fastnade vi i den sista kön för resan. Då var det bara några hundra meter kvar till vår lägenhet så jag tog det heroiska beslutet att springa den sista biten.

Väl hemma hämtade jag upp baby skyddet från förrådet och mötte med andan i halsen Lena som hade tagit ut bebiskläderna ur tvättmaskinen. Vi fyllde några väskor med kläder och la ner de blöta i en plastpåse följt av att en ny taxi tillkallades.

Klockan 17.30 gick vi in på Karolinskas förlossningsavdelning. Här inföll mitt första klara tillstånd sen jag fick samtalet då jag insåg att vi hade betydligt mer packning än någon annan i väntrummet. I mitt tillfälliga tillstånd av klarhet var min andra tanke att en förlossning normalt sett tar jättelång tid och det hade ju bara gått någon timme sen vattnet gick, så vi måste säkert åka hem igen. Så blev det inte. Det visade sig att L var 4 cm öppen redan, så det var bara att gå in i förlossningssalen och hänga alla bebiskläderna på tork där det fanns plats.

Nu hade Lena ont. Trots att hon innan hade bestämt sig för att inte ta någon bedövning kom vi överens om att det nog absolut var läge att tillkalla narkosläkarna. En halvtimme senare anlände dessa och när barnmorskan då kunde konstatera att Lena var 10 cm öppen (6 cm på drygt en halvtimme, tro fan att det gör ont!) så det var bara för dem att vända i dörren. Tur att det finns lustgas!

Nu följde två timmar av svåra ställningar, hålla handen, bli bortföst och dragen i samtidigt… Väldigt luddigt är det… Men så var det äntligen dags för L att krysta! Jag minns att jag höll hennes ena ben med all min kraft och en sjuksyrra höll det andra med all hennes kraft och mitt uppe i allt detta började jag skymta ett litet huvud. MAGI! Det tog en stund, men det kändes som att det gick jättefort och helt plötsligt (klockan 20.08) var han här! Han såg ut som en liten rynkig smurf-farbror och han var det finaste som någonsin funnits!

IMG_1367

IMG_1404

IMG_1776

Jag är ledsen att jag har tagit så mycket plats nu, men jag har länge pratat om att jag vill dela med mig av min upplevelse och hade mycket som jag ville få ut. Det finns mycket mer om hur jag faktiskt upplever att vara pappa (mestadels helt fantastiskt) men det väntar jag med till framtida gästspel.

Tack för den här gången!

/P

Kroppen efter förlossningen

image

Såhär såg magen ut två veckor efter förlossningen och det är ungefär så den ser ut nu sex veckor efter förlossningen med.

Jag gick upp cirka tolv kg under graviditeten vilket kändes alldeles lagom. Bara efter ett par veckor efter förlossningen så hade tio kilo försvunnit och nu sex veckor efter förlossningen så har jag 1-2 kg kvar till den vikt jag hade innan jag blev gravid. Jag har inte gjort något alls för att gå i vikt, det har bara försvunnit av sig självt. Antar att bebisen, fostervattnet, moderkakan och den ökade vätskan i kroppen stod för största delen och resten försvann antagligen i och med att mjölkproduktionen drog igång. Jag har läst någonstans att det kan bränna upp emot 500 kcal om dagen, helt sjukt! Lägg dessutom till att man aldrig hinner äta när man har en liten nyfödd, åtminstone inte när man är ensam haha!

Bara för att jag nästan är tillbaka på min startvikt betyder det inte att kroppen ser ut som innan graviditeten. Brösten är självklart mycket större, de har gått från B till DD och höfterna är ungefär sex cm bredare än innan. Det känns som om kroppen blivit mer timglasformad vilket känns kul då jag hade väldigt smala höfter tidigare. Återstår att se om/när höftmåttet minskar. Provade mina gamla jeans för ett par veckor sedan utan någon förhoppning och de passade mot all förmodan! Skönt att slippa köpa nya :)

Magen ser alltså ut ungefär som på bilden, med kläder syns det knappt att jag nyligen fött barn, men utan så är den lite mjuk och putig vilket jag starkt ogillar. Jag påminner mig om att jag nyss fött barn och med tanke på det så är det ju verkligen inget problem, men jag vill liksom gå vidare nu och ha en platt mage. Jag skulle mer än gärna börja träna men jag vågar inte riktigt än. Vädret, uppackning av lägenheten och jul har gjort att det blivit väldigt få barnvagnspromenader men det ser jag framemot att ta varje dag när allt lugnat ner sig lite och tiden räcker till och rutinerna kring Morris blivit lite mer etablerade. Det får räcka till en början och när magmusklerna krupit ihop igen ser jag framemot att börja träna på riktigt. Pilates skulle vara grymt nu, men det har vi inte i Sumpan men något liknande får nog duga.

Sen angående de mer privata delarna så har de läkt otroligt bra och snabbare än jag förväntat mig. Jag fick ju sy ett par stygn och de är nu borta sen länge och underlivet känns så gott som återställt. Det känns helt sjukt att jag faktiskt fött ett barn och att kroppen redan läkt. Det tog bara ett par veckor innan jag kände mig återställd i kroppen, jag är så imponerad över vad kvinnokroppen klarar av! Girl power alltså :)

Min förlossningsberättelse – Födelsen

Nu är allting väldigt luddigt på grund av smärtan och lustgasen, jag kände mig helt borta i huvudet, jag var inte riktigt närvarande och svarade knappt på tilltal, jag hade helt gått in i mig själv. Snart blev det äntligen dags att krysta och de tog ifrån mig min nya bästa vän, lustgasen. En himla skön känsla att äntligen få göra som kroppen vill. Den ställningen som kändes bäst var halvsittande i sängen med fötterna i fotstöd. De bad mig upprepade gånger att inte skrika på utandningen utan istället hålla andan och trycka på för kung och fosterland. I början var det himla svårt att hitta rätt teknik och det kändes som om han aldrig skulle kunna komma ut. Jag började tro att det skulle sluta med sugklocka eller kejsarsnitt och enligt P så såg det ut som på barnmorskan att hon hade samma tankar.

För att hjälpa naturen lite på traven så gav de mig en spruta med oxytocin för att får kraftigare värkar och jag fick till slut till krysttekniken och då höll inte fotstöden längre så P fick ta över och hålla emot mina ben. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle ha honom därnere och se all action men där och då så kunde jag inte bry mig mindre. De höll mina ben och jag krystade tills huvudet kronade och där blev jag ombedd att pausa en eller ett par värkar och flåsa och absolut inte krysta. Det var den värsta smärtan jag känt i mitt liv. Det kändes som om någon brände mig med en skärbrännare.

Sen (efter en halv evighet) fick jag äntligen krysta och han slank ur mig på en eller två krystvärkar tillsammans med en hel del fostervatten och blod och helt plötsligt var all smärta borta. Äntligen hade vi vår son hos oss! De torkade av honom det värsta fosterfettet och blodet och sen lade de upp honom på mitt bröst, den sjukaste känslan i världen. Var det verkligen den bebis som legat i min mage i åtta månader?! P grät men från mig kom inga tårar, jag antar att jag var i chock blandat med total utmattning. Allting kändes både naturligt och helt sinnessjukt på en och samma gång. Känslorna var verkligen all over the place. Livet förändrades och kommer aldrig att bli detsamma igen, P och jag är pappa och mamma till den mest fantastiska lilla pojken i hela världen.

image

En barnläkare kom in och gjorde en snabbkoll eftersom han räknades som prematur och de lånade ut en filt i flectalon så att han skulle hålla sig varm samt en en liten mössa då alla mössor för normalstora bebisar var på tok för stora, hans huvudmått var bara 32 cm. Efter en stund fick P ta över och hålla honom för första gången och vara med och mäta, väga och sätta på honom första blöjan. Han vägde 2560 g och var 46 cm lång, så himla liten! Han är världens bästa bebis och vi kommer att älska honom i resten av våra liv, älskade, älskade bebis <3

Min förlossningsberättelse – På förlossningen

Värkarna gör ont men de är hanterbara, jag går in i mig själv och fokuserar på att hålla mig lugn och andas. Vi är framme vid KS runt klockan 17.30 och då anmäler jag mig i receptionen och personalen tittar på vår packning och frågar om vi tänkt flytta in med all den packningen. Sen får jag lämna urinprov innan jag skrivs in och hamnar i ett undersökningsrum 17.50. En superhärlig barnmorska kollar blodtryck och sätter CTG innan hon undersöker oss. Moment of truth, får vi stanna kvar eller tvingas vi åka hem igen? Hon tittar på oss och ler och säger att vi inte behöver åka någonstans, jag är öppen 4 cm! Kan inte fatta att jag öppnat mig 4 cm på den korta tiden och att värkarna hittills inte varit så starka! Nu drar värkarna igång på riktigt dock och att ligga ner var fruktansvärt. Jag kan inte beskriva hur värkarna kändes men det var som om någon bröt sönder min svank om och om igen.

18.15 får vi ett eget rum och det kändes alldeles för overkligt för att vara sant, skulle vi verkligen få träffa vår bebis nu?! Vi träffar världens garanterat bästa barnmorska Anna och uskan Jeanette. Jag känner mig direkt trygg med henne vilket kändes som en sten från mina axlar. Hon sätter in en infart i handen och ger mig antibiotika vilket visst är standard när det gäller prematurfödslar. Vi diskuterar smärtstillande och jag säger att jag vill ha allt haha. Jag har tidigare sagt att jag vill prova utan EDA, men smärtan var olidlig så jag bad om en i alla fall. De beställer den vid 18.30 och undertiden visar de lustgasen. Jag ger den ett par försök och dissar den direkt, det funkar inte. Allting går otroligt fort och smärtan eskalerar hela tiden, jag vet att jag flera gånger säger att det inte kommer att gå och att jag inte klarar av det.

Vi byter ställningar då och då mellan att ligga på rygg, sitta, sidan och stå på knä hängandes över sänggaveln. När jag står på knä så känner jag att jag bara måste krysta, istället för att försöka andas lugnt så andas jag in men på utblåsningen så vill jag bara krysta och skrika. Jag säger till dem det och de undersöker igen klockan 18.44 och jag är då öppen TIO CENTIMETER! Helt sjukt, från 4 till 10 på 55 minuter, det här händer bara inte! EDAn avbeställs och jag fick precis som jag planerat från början, ingen EDA. Nu kommer värkarna så tätt och gör så ont att jag inte ens reflekterar över det faktumet, det är bara att köra på nu.

Nu så provar jag lustgasen igen och får in tekniken. Smärtan dämpas väl egentligen inte så mycket, men den ger mig något att fokusera på, andas in långsamt och blåsa ut lugnt och avslappnat (nåja…) och när värken är över så är jag helt borta i min egen lilla värld och kan vila inför nästa värk vilket var fantastiskt. Annars hade jag nog inte klarat det. Jag får prova att krysta för att få bort kanten som är kvar, men när det inte går så får jag istället andas mig igenom krystvärkarna för att låta kroppen bli helt redo. Det var väldigt jobbigt att hålla emot dem, det var verkligen som om min kropp tagit över vid det här laget, den visste vad den gjorde och hade klarat det själv, en himla häftig känsla.

 

Min förlossningsberättelse – Vattnet går

Lite innan klockan 16 så låg jag i sängen och kände att knäppte till i magen och att det började sippra, precis som man hört att det kan göra när vattnet går. Jag rusar (okej, vankar) till toaletten och kissar och jag ser att vattnet är fyllt av små vita flagor, också det har man ju läst att det är så vattnet ser ut. Här (samt på många andra ställen) så är det lite luddigt och jag vet inte exakt ordningsföljd eller tidpunkt. Jag tror att det är nu som mamma ringer och jag försöker hålla masken då hon tidigare bett mig att inte höra av mig när förlossningen startar för då skulle hon vara så himla orolig. Så vi pratar i säkert en kvart om ditten och datten medan jag vankar runt i lägenheten för så fort jag stannar så gör det bara ännu ondare. Nu förstår jag till slut att ryggontet faktiskt är värkar och de håller nu i sig runt en minut och pausen mellan dem är bara ett par minuter, jag har alltså regelbundna värkar helt plötsligt! Får lite lätt panik nu och ringer förlossningen återigen klockan 16. Lyckas prata lugnt och får beskriva mina besvär. Eftersom det lät som vattnet gått och jag har haft en blödning så ber de mig komma in för en undersökning.

Nu drabbas jag av riktig panik och börjar gråta hysteriskt, jag känner mig inte alls redo, jag har inte skrivit något förlossningsbrev, BB väskan är inte packad, jag har inte avslutat på jobbet, inte förberett mig inför förlossningen… Jag ringer P och hasplar gråtandes ur mig att vattnet gått och att jag måste åka in till förlossningen. Han blir exalterad samtidigt som han försöker lugna ner mig och säga att allt kommer att ordna sig. Han bestämmer sig för att boka taxi från jobbet medan jag ska försöka packa ihop någon form av BB väska. Jag kan fortfarande inte sluta vanka omkring för så fort jag stannar så känns värkarna mer så jag går omkring och plockar i lägenheten, småstädar lite i flyttkaoset medan jag packar. Tur att jag är kontrollfreak och skrivit en lista över vad BB väskan ska innehålla så det går helt okej. Taxi i rusning är inte en hit och P är hemma runt klockan 17. Vi packar det sista och bokar en ny taxi. Det kändes helt overkligt att be taxichauffören att köra till förlossningen, skulle jag verkligen föda vår bebis fyra veckor för tidigt?

Min förlossningsberättelse – Starten

Okej, trodde inte att det skulle ta tre veckor att få upp det här inlägget, men bebisar tar visst all ens tid, vem hade kunnat tro det :)

Allting började precis innan jag skulle gå hem från jobbet tisdagen den 18 november. Jag gick på toaletten och när jag torkade mig så kom det ut en slemklump stor som en femkrona, såg ut som snor med lite blod i, det var utan tvekan slemproppen som gått! Förstår helt klart varför folk säger att man garanterat vet när slemproppen går, det går inte att missa den! Jag blev supertaggad, men jag visste ju att det inte behöver betyda något alls egentligen, speciellt inte så pass tidigt. Jag har ju dock alltid haft en känsla att han skulle komma tidigt, så jag kände att det här nog var startskottet. Trots det var jag nog väldigt avslappnad. Berättade för Peder som kanske var lite mindre avslappnad och berättade för lite kompisar vad som hänt.

Inget hände under kvällen eller natten och onsdagen den 19 november var jag ledig från jobbet eftersom jag skulle till specialistmödravården på KS. Åkte dit och kände mig helt normal. Besöket gick bra som jag skrivit tidigare och CTG-kurvan var helt normal. På vägen därifrån kände jag att det gjorde mer och mer ont i ryggen, men antog att det var foglossning. Väl hemma satte jag på mig TENS-apparaten som knappt hjälpte alls trots att jag körde på en betydligt högre styrka än normalt. Jag åt även upp gårdagens rester, snabbmakaroner och Findus köttbullar, otroligt tacksam över att jag gjorde det! När jag gick på toaletten runt 13 tiden fick jag en chock när en slemmig blodig klump och en blödning kom. Jag blev inte direkt orolig men bestämde mig för att ringa förlossningen i alla fall. Jag var jättenervös över att ringa det samtalet, men jag fick prata med en trevlig barnmorska som sa att det kunde vara en teckningsblödning, men så länge jag inte fick värkar eller blödde mer så skulle jag avvakta och passa på att vila. Jag messade Peder som blev väldigt förvånad och otroligt uppe i varv.

Jag försökte göra som de sa på förlossningen, men ryggvärken blev bara värre och värre och som grädde på moset så dog batterierna till TENS maskinen och vi hade inga färdigladdade hemma, hur typiskt?! Jag låg som en ostbåge i sängen och försökte vila med en värmekudde i svanken. P hade planer att efter jobbet först klippa sig och sedan möta upp några kompisar på middag så han undrade om det fortfarande var okej att gå på middagen vilket jag tyckte att det var just då. Ryggontet blev bara värre och värre och jag bad honom skippa middagen och komma hem efter klippningen. Ingen av oss hade kunnat ana att det här var starten och att det skulle gå så fort.

En vecka sedan idag!

IMG_2299.JPG

Nu är det exakt på minuten en vecka sedan som den här fantastiska lillkillen föddes helt utan förvarning fyra veckor för tidigt. Och helt plötsligt är han en hel vecka gammal! Hur hände detta?! Livet i bebisbubblan har helt klart en annan tidszon.

Imorgon måste jag helt klart börja med min förlossningsberättelse :)