Throwback…

Den här bilden tog P när jag var typ i v 13 med M för typ två år sen. Jag trodde verkligen att jag hade en jättemage som jag försökte dölja med tjocka tröjor, HA HA HA HA tänker jag nu när jag ser den. Min mage kommer nog aldrig bli plattare än vad den var på den bilden :)

En pappas perspektiv – del 3

Kapitel 3 – Morris

Dagen innan hade Lena berättat att slemproppen hade gått. ”Vad betyder det då” kändes som en relativt naturlig följdfråga eftersom jag kanske hade lämnat lite för stor del av forskningsansvaret på min fru och inte hade en aning om vad en slempropp var. Lena som är fantastisk och hade gjort all tänkbar efterforskning hade såklart stenkoll och gav mig svaret att slemproppen har funktionen att hålla ute bakterier från världen utanför och att det oftast är ett tecken på att det börjar närma sig baby-time när slemproppen sticker… Men det behöver inte betyda det… Ibland växer den tillbaka (detta är ett återkommande frustrationsmoment relaterat till föräldraskapet – allt är normalt och allt kan hända)… Eftersom det var en månad kvar till BF utgick jag från att detta var en sådan situation och lallade iväg till kontoret.

Under dagen gick L till specialistmödravården för prata reumatism. Hon hade sen en tid tillbaka klagat på smärta i ryggen vilket kanske inte är helt oförklarligt när man kånkar runt på en massiv mage och hörde runt lunch av sig till mig och berättade att hon under besöket blev sjukskriven som resultat. ”Skönt för dig” svarade jag och gick in på dagens andra möte.

På väg tillbaka till kontoret fick jag uppdateringar om status. Jag skulle efter jobbet klippa mig och därefter träffa några kompisar på middag, men nu bad L mig istället komma hem och ta hand om henne eftersom ryggen gjorde så ont. ”Självklart älskling” svarade jag – ”hinner jag klippa mig först?” (i efterhand är jag inte helt nöjd med mitt önskemål, men vad ska man göra? Det är vad som hände).

Några timmar senare medan jag är fullt uppe i hetsmailande ringde min telefon. Jag använder frekvent telefonen i jobbsammanhang, så i sig var händelsen inte speciellt exceptionell, men när jag såg att det var Lena som ringde frös jag till (Lena är av naturen en sms:are). Bättre blev det inte när jag svarade eftersom det första jag hörde var ett relativt hysteriskt gråtande i andra änden. Som svar på min fråga ”vad är det som har hänt älskling?” fick jag det otvetydiga svaret ”vattnet har gått!”. Här följer en svåråtergiven harrang av hur jag försöker få Lena att berätta vad jag ska göra – ses på sjukhuset? Komma hem? etc – men eftersom vi inte på långa vägar var förberedda på detta landade vi på att jag tar mig hem så fort som möjligt så packar hon väskan under tiden. Action time! Jag vrålar sannolikt ut över kontoret att ”LENAS VATTEN HAR GÅTT! JAG SKA BLI PAPPA!” allt medan jag rör mig mot utgången och listar ut hur jag snabbast kommer hem. Jag beslutade mig för att (nu är klockan 16.00 och jag befinner mig på vid Karlaplan som ligger så långt österut i Stockholms innerstad man kan komma och jag ska till Sundbyberg som ligger en bit väster om stan) en taxi måste vara det bästa alternativet. Lyckligtvis finns det appar för sånt! Medan jag såg på appkartan hur min taxi tålmodigt stod parkerad en halv kilometer från där jag befann mig och efter vad som kändes som en evighet lika tålmodigt inte hade rört sig ur fläcken stoppade jag en taxi på gatan och vrålade sannolikt för andra gången idag att ”JAG SKA BLI PAPPA!”. Den kära chauffören sa att jag kan vara lugn, han hade varit med om detta många gånger, bara att hoppa in (nu i efterhand hade jag uppskattat svaret ”klockan är 16.05 och du vill i rusningstrafik ta dig till Sumpan? Ta tunnelbanan istället!”). 40 minuter senare fastnade vi i den sista kön för resan. Då var det bara några hundra meter kvar till vår lägenhet så jag tog det heroiska beslutet att springa den sista biten.

Väl hemma hämtade jag upp baby skyddet från förrådet och mötte med andan i halsen Lena som hade tagit ut bebiskläderna ur tvättmaskinen. Vi fyllde några väskor med kläder och la ner de blöta i en plastpåse följt av att en ny taxi tillkallades.

Klockan 17.30 gick vi in på Karolinskas förlossningsavdelning. Här inföll mitt första klara tillstånd sen jag fick samtalet då jag insåg att vi hade betydligt mer packning än någon annan i väntrummet. I mitt tillfälliga tillstånd av klarhet var min andra tanke att en förlossning normalt sett tar jättelång tid och det hade ju bara gått någon timme sen vattnet gick, så vi måste säkert åka hem igen. Så blev det inte. Det visade sig att L var 4 cm öppen redan, så det var bara att gå in i förlossningssalen och hänga alla bebiskläderna på tork där det fanns plats.

Nu hade Lena ont. Trots att hon innan hade bestämt sig för att inte ta någon bedövning kom vi överens om att det nog absolut var läge att tillkalla narkosläkarna. En halvtimme senare anlände dessa och när barnmorskan då kunde konstatera att Lena var 10 cm öppen (6 cm på drygt en halvtimme, tro fan att det gör ont!) så det var bara för dem att vända i dörren. Tur att det finns lustgas!

Nu följde två timmar av svåra ställningar, hålla handen, bli bortföst och dragen i samtidigt… Väldigt luddigt är det… Men så var det äntligen dags för L att krysta! Jag minns att jag höll hennes ena ben med all min kraft och en sjuksyrra höll det andra med all hennes kraft och mitt uppe i allt detta började jag skymta ett litet huvud. MAGI! Det tog en stund, men det kändes som att det gick jättefort och helt plötsligt (klockan 20.08) var han här! Han såg ut som en liten rynkig smurf-farbror och han var det finaste som någonsin funnits!

IMG_1367

IMG_1404

IMG_1776

Jag är ledsen att jag har tagit så mycket plats nu, men jag har länge pratat om att jag vill dela med mig av min upplevelse och hade mycket som jag ville få ut. Det finns mycket mer om hur jag faktiskt upplever att vara pappa (mestadels helt fantastiskt) men det väntar jag med till framtida gästspel.

Tack för den här gången!

/P

En pappas perspektiv – del 2

Kapitel 2 – Graviditeten

I början vågade L inte tro fullhjärtat på att det verkligen skulle bli någonting den här gången. Även om jag av naturen är aningen med positivt inställd så höll jag därför av respekt till min framtida fru tillbaka en hel del. Som tur är bor vi i Stockholm och fick därför gå på ett tidigt ultraljud under vilket det klart och tydligt framgick att räkan inne i L:s mage hade ett tydligt tickande litet hjärta, så det här skulle nog gå vägen! 12 veckor kom och gick och med tiden kändes det bättre och bättre varje dag.

IMG_0058

Jag hade kallt räknat med att det skulle kräkas en hel del, men icke! Det var över lag en extremt smärtfri graviditet som jag förstår det. Visst – foglossningen verkade inte vara en promenad i parken, men jag tror att vi kan vara nöjda.

När det under sommaren blev dags för bröllop nr 1 (vi hade under tiden kommit fram till att vi både ska ha ett gud-bröllop i kyrkan där hon växte upp och ett sin-gud-bröllop/mest fest på vår tidigare planerade plats) började magen synas. Det kändes som att det var dags att berätta för släkt och vänner (V. 11). Glädje!

IMG_0467_2Vid nästa milstolpe – bröllop nr 2 (v 17) var magen än mer framstående. De som vid detta bröllop för första gången fick höra att L var gravid hade smakfullt varit väldigt duktiga på att hålla tillbaka kommentarer om eventuell vikt/storleksuppgång. Mer glädje!

IMG_0406_2

Därefter var det dags för bröllopsresa i Thailand. Magiskt! Vackert! Underbart! Poetiskt nog även platsen/tillfället då jag för första gången såg och kände Morris fot pressas mot magens insida. Eufori!

IMG_0333

När vi kom tillbaka från Thailand fick vi den stora äran att betrakta vårt knott igen via ultraljudets magi. Den här gången fick vi reda på att han var en han vilket kändes oerhört häftigt! Inte för att det spelade någon roll vilken sort det blev, men att få reda på det tog allt till nästa nivå på något sätt… Redan här började vi diskutera namn, men det var svårare sagt än gjort att komma överens på den punkten (han fick inte sitt namn förrän en bra bit efter sin födelsedag). Bra kvällsdiskussioner några månader dock!

Tiden gick och nästa milstolpe skulle avklaras. Vi hade ju sedan några år tillbaka väntat på att vår nya lägenhet skulle byggas och att vi äntligen skulle få flytta in. Eftersom Morris skulle födas 2 veckor efter det att vi skulle få flytta in så skulle det inte vara några problem dock… Tji fick vi. Fram tills nu hade 2014 varit ett minst sagt händelserikt och episkt år, men allt bleknar i jämförelse med vad som komma skulle…

IMG_1324

Kroppen efter förlossningen

image

Såhär såg magen ut två veckor efter förlossningen och det är ungefär så den ser ut nu sex veckor efter förlossningen med.

Jag gick upp cirka tolv kg under graviditeten vilket kändes alldeles lagom. Bara efter ett par veckor efter förlossningen så hade tio kilo försvunnit och nu sex veckor efter förlossningen så har jag 1-2 kg kvar till den vikt jag hade innan jag blev gravid. Jag har inte gjort något alls för att gå i vikt, det har bara försvunnit av sig självt. Antar att bebisen, fostervattnet, moderkakan och den ökade vätskan i kroppen stod för största delen och resten försvann antagligen i och med att mjölkproduktionen drog igång. Jag har läst någonstans att det kan bränna upp emot 500 kcal om dagen, helt sjukt! Lägg dessutom till att man aldrig hinner äta när man har en liten nyfödd, åtminstone inte när man är ensam haha!

Bara för att jag nästan är tillbaka på min startvikt betyder det inte att kroppen ser ut som innan graviditeten. Brösten är självklart mycket större, de har gått från B till DD och höfterna är ungefär sex cm bredare än innan. Det känns som om kroppen blivit mer timglasformad vilket känns kul då jag hade väldigt smala höfter tidigare. Återstår att se om/när höftmåttet minskar. Provade mina gamla jeans för ett par veckor sedan utan någon förhoppning och de passade mot all förmodan! Skönt att slippa köpa nya :)

Magen ser alltså ut ungefär som på bilden, med kläder syns det knappt att jag nyligen fött barn, men utan så är den lite mjuk och putig vilket jag starkt ogillar. Jag påminner mig om att jag nyss fött barn och med tanke på det så är det ju verkligen inget problem, men jag vill liksom gå vidare nu och ha en platt mage. Jag skulle mer än gärna börja träna men jag vågar inte riktigt än. Vädret, uppackning av lägenheten och jul har gjort att det blivit väldigt få barnvagnspromenader men det ser jag framemot att ta varje dag när allt lugnat ner sig lite och tiden räcker till och rutinerna kring Morris blivit lite mer etablerade. Det får räcka till en början och när magmusklerna krupit ihop igen ser jag framemot att börja träna på riktigt. Pilates skulle vara grymt nu, men det har vi inte i Sumpan men något liknande får nog duga.

Sen angående de mer privata delarna så har de läkt otroligt bra och snabbare än jag förväntat mig. Jag fick ju sy ett par stygn och de är nu borta sen länge och underlivet känns så gott som återställt. Det känns helt sjukt att jag faktiskt fött ett barn och att kroppen redan läkt. Det tog bara ett par veckor innan jag kände mig återställd i kroppen, jag är så imponerad över vad kvinnokroppen klarar av! Girl power alltså :)

Min förlossningsberättelse – Vattnet går

Lite innan klockan 16 så låg jag i sängen och kände att knäppte till i magen och att det började sippra, precis som man hört att det kan göra när vattnet går. Jag rusar (okej, vankar) till toaletten och kissar och jag ser att vattnet är fyllt av små vita flagor, också det har man ju läst att det är så vattnet ser ut. Här (samt på många andra ställen) så är det lite luddigt och jag vet inte exakt ordningsföljd eller tidpunkt. Jag tror att det är nu som mamma ringer och jag försöker hålla masken då hon tidigare bett mig att inte höra av mig när förlossningen startar för då skulle hon vara så himla orolig. Så vi pratar i säkert en kvart om ditten och datten medan jag vankar runt i lägenheten för så fort jag stannar så gör det bara ännu ondare. Nu förstår jag till slut att ryggontet faktiskt är värkar och de håller nu i sig runt en minut och pausen mellan dem är bara ett par minuter, jag har alltså regelbundna värkar helt plötsligt! Får lite lätt panik nu och ringer förlossningen återigen klockan 16. Lyckas prata lugnt och får beskriva mina besvär. Eftersom det lät som vattnet gått och jag har haft en blödning så ber de mig komma in för en undersökning.

Nu drabbas jag av riktig panik och börjar gråta hysteriskt, jag känner mig inte alls redo, jag har inte skrivit något förlossningsbrev, BB väskan är inte packad, jag har inte avslutat på jobbet, inte förberett mig inför förlossningen… Jag ringer P och hasplar gråtandes ur mig att vattnet gått och att jag måste åka in till förlossningen. Han blir exalterad samtidigt som han försöker lugna ner mig och säga att allt kommer att ordna sig. Han bestämmer sig för att boka taxi från jobbet medan jag ska försöka packa ihop någon form av BB väska. Jag kan fortfarande inte sluta vanka omkring för så fort jag stannar så känns värkarna mer så jag går omkring och plockar i lägenheten, småstädar lite i flyttkaoset medan jag packar. Tur att jag är kontrollfreak och skrivit en lista över vad BB väskan ska innehålla så det går helt okej. Taxi i rusning är inte en hit och P är hemma runt klockan 17. Vi packar det sista och bokar en ny taxi. Det kändes helt overkligt att be taxichauffören att köra till förlossningen, skulle jag verkligen föda vår bebis fyra veckor för tidigt?

Min förlossningsberättelse – Starten

Okej, trodde inte att det skulle ta tre veckor att få upp det här inlägget, men bebisar tar visst all ens tid, vem hade kunnat tro det :)

Allting började precis innan jag skulle gå hem från jobbet tisdagen den 18 november. Jag gick på toaletten och när jag torkade mig så kom det ut en slemklump stor som en femkrona, såg ut som snor med lite blod i, det var utan tvekan slemproppen som gått! Förstår helt klart varför folk säger att man garanterat vet när slemproppen går, det går inte att missa den! Jag blev supertaggad, men jag visste ju att det inte behöver betyda något alls egentligen, speciellt inte så pass tidigt. Jag har ju dock alltid haft en känsla att han skulle komma tidigt, så jag kände att det här nog var startskottet. Trots det var jag nog väldigt avslappnad. Berättade för Peder som kanske var lite mindre avslappnad och berättade för lite kompisar vad som hänt.

Inget hände under kvällen eller natten och onsdagen den 19 november var jag ledig från jobbet eftersom jag skulle till specialistmödravården på KS. Åkte dit och kände mig helt normal. Besöket gick bra som jag skrivit tidigare och CTG-kurvan var helt normal. På vägen därifrån kände jag att det gjorde mer och mer ont i ryggen, men antog att det var foglossning. Väl hemma satte jag på mig TENS-apparaten som knappt hjälpte alls trots att jag körde på en betydligt högre styrka än normalt. Jag åt även upp gårdagens rester, snabbmakaroner och Findus köttbullar, otroligt tacksam över att jag gjorde det! När jag gick på toaletten runt 13 tiden fick jag en chock när en slemmig blodig klump och en blödning kom. Jag blev inte direkt orolig men bestämde mig för att ringa förlossningen i alla fall. Jag var jättenervös över att ringa det samtalet, men jag fick prata med en trevlig barnmorska som sa att det kunde vara en teckningsblödning, men så länge jag inte fick värkar eller blödde mer så skulle jag avvakta och passa på att vila. Jag messade Peder som blev väldigt förvånad och otroligt uppe i varv.

Jag försökte göra som de sa på förlossningen, men ryggvärken blev bara värre och värre och som grädde på moset så dog batterierna till TENS maskinen och vi hade inga färdigladdade hemma, hur typiskt?! Jag låg som en ostbåge i sängen och försökte vila med en värmekudde i svanken. P hade planer att efter jobbet först klippa sig och sedan möta upp några kompisar på middag så han undrade om det fortfarande var okej att gå på middagen vilket jag tyckte att det var just då. Ryggontet blev bara värre och värre och jag bad honom skippa middagen och komma hem efter klippningen. Ingen av oss hade kunnat ana att det här var starten och att det skulle gå så fort.

He’s here!!!

Igår föddes vår älskade lilla son helt oplanerat och väldigt snabbt fyra veckor för tidigt. Han är ganska så liten, men helt perfekt! Återkommer senare när jag smält allt och har mer fakta, nu ska jag njuta av hud mot hud men min lilla son.