Tvättning av bebiskläder och nostalgi

I helgen tog jag tag i att tvätta upp alla Ms kläder i storlek 50/56. Kom verkligen inte ihåg att vi hade så mycket som vi faktiskt hade… Tur att vi inte köpt så mycket nytt alls, de växer ju så fort de små liven. Anywho, när jag satt och vek för glatta livet (perfekt aktivitet från soffan) drabbades jag av sådan nostalgi, titta nedan bara:

Det första plagget M någonsin bar! En liten Nalle Puh pyjamas i storlek 50 som var stor som ett tält på hans lilla kropp. 

En pappas perspektiv – del 3

Kapitel 3 – Morris

Dagen innan hade Lena berättat att slemproppen hade gått. ”Vad betyder det då” kändes som en relativt naturlig följdfråga eftersom jag kanske hade lämnat lite för stor del av forskningsansvaret på min fru och inte hade en aning om vad en slempropp var. Lena som är fantastisk och hade gjort all tänkbar efterforskning hade såklart stenkoll och gav mig svaret att slemproppen har funktionen att hålla ute bakterier från världen utanför och att det oftast är ett tecken på att det börjar närma sig baby-time när slemproppen sticker… Men det behöver inte betyda det… Ibland växer den tillbaka (detta är ett återkommande frustrationsmoment relaterat till föräldraskapet – allt är normalt och allt kan hända)… Eftersom det var en månad kvar till BF utgick jag från att detta var en sådan situation och lallade iväg till kontoret.

Under dagen gick L till specialistmödravården för prata reumatism. Hon hade sen en tid tillbaka klagat på smärta i ryggen vilket kanske inte är helt oförklarligt när man kånkar runt på en massiv mage och hörde runt lunch av sig till mig och berättade att hon under besöket blev sjukskriven som resultat. ”Skönt för dig” svarade jag och gick in på dagens andra möte.

På väg tillbaka till kontoret fick jag uppdateringar om status. Jag skulle efter jobbet klippa mig och därefter träffa några kompisar på middag, men nu bad L mig istället komma hem och ta hand om henne eftersom ryggen gjorde så ont. ”Självklart älskling” svarade jag – ”hinner jag klippa mig först?” (i efterhand är jag inte helt nöjd med mitt önskemål, men vad ska man göra? Det är vad som hände).

Några timmar senare medan jag är fullt uppe i hetsmailande ringde min telefon. Jag använder frekvent telefonen i jobbsammanhang, så i sig var händelsen inte speciellt exceptionell, men när jag såg att det var Lena som ringde frös jag till (Lena är av naturen en sms:are). Bättre blev det inte när jag svarade eftersom det första jag hörde var ett relativt hysteriskt gråtande i andra änden. Som svar på min fråga ”vad är det som har hänt älskling?” fick jag det otvetydiga svaret ”vattnet har gått!”. Här följer en svåråtergiven harrang av hur jag försöker få Lena att berätta vad jag ska göra – ses på sjukhuset? Komma hem? etc – men eftersom vi inte på långa vägar var förberedda på detta landade vi på att jag tar mig hem så fort som möjligt så packar hon väskan under tiden. Action time! Jag vrålar sannolikt ut över kontoret att ”LENAS VATTEN HAR GÅTT! JAG SKA BLI PAPPA!” allt medan jag rör mig mot utgången och listar ut hur jag snabbast kommer hem. Jag beslutade mig för att (nu är klockan 16.00 och jag befinner mig på vid Karlaplan som ligger så långt österut i Stockholms innerstad man kan komma och jag ska till Sundbyberg som ligger en bit väster om stan) en taxi måste vara det bästa alternativet. Lyckligtvis finns det appar för sånt! Medan jag såg på appkartan hur min taxi tålmodigt stod parkerad en halv kilometer från där jag befann mig och efter vad som kändes som en evighet lika tålmodigt inte hade rört sig ur fläcken stoppade jag en taxi på gatan och vrålade sannolikt för andra gången idag att ”JAG SKA BLI PAPPA!”. Den kära chauffören sa att jag kan vara lugn, han hade varit med om detta många gånger, bara att hoppa in (nu i efterhand hade jag uppskattat svaret ”klockan är 16.05 och du vill i rusningstrafik ta dig till Sumpan? Ta tunnelbanan istället!”). 40 minuter senare fastnade vi i den sista kön för resan. Då var det bara några hundra meter kvar till vår lägenhet så jag tog det heroiska beslutet att springa den sista biten.

Väl hemma hämtade jag upp baby skyddet från förrådet och mötte med andan i halsen Lena som hade tagit ut bebiskläderna ur tvättmaskinen. Vi fyllde några väskor med kläder och la ner de blöta i en plastpåse följt av att en ny taxi tillkallades.

Klockan 17.30 gick vi in på Karolinskas förlossningsavdelning. Här inföll mitt första klara tillstånd sen jag fick samtalet då jag insåg att vi hade betydligt mer packning än någon annan i väntrummet. I mitt tillfälliga tillstånd av klarhet var min andra tanke att en förlossning normalt sett tar jättelång tid och det hade ju bara gått någon timme sen vattnet gick, så vi måste säkert åka hem igen. Så blev det inte. Det visade sig att L var 4 cm öppen redan, så det var bara att gå in i förlossningssalen och hänga alla bebiskläderna på tork där det fanns plats.

Nu hade Lena ont. Trots att hon innan hade bestämt sig för att inte ta någon bedövning kom vi överens om att det nog absolut var läge att tillkalla narkosläkarna. En halvtimme senare anlände dessa och när barnmorskan då kunde konstatera att Lena var 10 cm öppen (6 cm på drygt en halvtimme, tro fan att det gör ont!) så det var bara för dem att vända i dörren. Tur att det finns lustgas!

Nu följde två timmar av svåra ställningar, hålla handen, bli bortföst och dragen i samtidigt… Väldigt luddigt är det… Men så var det äntligen dags för L att krysta! Jag minns att jag höll hennes ena ben med all min kraft och en sjuksyrra höll det andra med all hennes kraft och mitt uppe i allt detta började jag skymta ett litet huvud. MAGI! Det tog en stund, men det kändes som att det gick jättefort och helt plötsligt (klockan 20.08) var han här! Han såg ut som en liten rynkig smurf-farbror och han var det finaste som någonsin funnits!

IMG_1367

IMG_1404

IMG_1776

Jag är ledsen att jag har tagit så mycket plats nu, men jag har länge pratat om att jag vill dela med mig av min upplevelse och hade mycket som jag ville få ut. Det finns mycket mer om hur jag faktiskt upplever att vara pappa (mestadels helt fantastiskt) men det väntar jag med till framtida gästspel.

Tack för den här gången!

/P

En pappas perspektiv – del 2

Kapitel 2 – Graviditeten

I början vågade L inte tro fullhjärtat på att det verkligen skulle bli någonting den här gången. Även om jag av naturen är aningen med positivt inställd så höll jag därför av respekt till min framtida fru tillbaka en hel del. Som tur är bor vi i Stockholm och fick därför gå på ett tidigt ultraljud under vilket det klart och tydligt framgick att räkan inne i L:s mage hade ett tydligt tickande litet hjärta, så det här skulle nog gå vägen! 12 veckor kom och gick och med tiden kändes det bättre och bättre varje dag.

IMG_0058

Jag hade kallt räknat med att det skulle kräkas en hel del, men icke! Det var över lag en extremt smärtfri graviditet som jag förstår det. Visst – foglossningen verkade inte vara en promenad i parken, men jag tror att vi kan vara nöjda.

När det under sommaren blev dags för bröllop nr 1 (vi hade under tiden kommit fram till att vi både ska ha ett gud-bröllop i kyrkan där hon växte upp och ett sin-gud-bröllop/mest fest på vår tidigare planerade plats) började magen synas. Det kändes som att det var dags att berätta för släkt och vänner (V. 11). Glädje!

IMG_0467_2Vid nästa milstolpe – bröllop nr 2 (v 17) var magen än mer framstående. De som vid detta bröllop för första gången fick höra att L var gravid hade smakfullt varit väldigt duktiga på att hålla tillbaka kommentarer om eventuell vikt/storleksuppgång. Mer glädje!

IMG_0406_2

Därefter var det dags för bröllopsresa i Thailand. Magiskt! Vackert! Underbart! Poetiskt nog även platsen/tillfället då jag för första gången såg och kände Morris fot pressas mot magens insida. Eufori!

IMG_0333

När vi kom tillbaka från Thailand fick vi den stora äran att betrakta vårt knott igen via ultraljudets magi. Den här gången fick vi reda på att han var en han vilket kändes oerhört häftigt! Inte för att det spelade någon roll vilken sort det blev, men att få reda på det tog allt till nästa nivå på något sätt… Redan här började vi diskutera namn, men det var svårare sagt än gjort att komma överens på den punkten (han fick inte sitt namn förrän en bra bit efter sin födelsedag). Bra kvällsdiskussioner några månader dock!

Tiden gick och nästa milstolpe skulle avklaras. Vi hade ju sedan några år tillbaka väntat på att vår nya lägenhet skulle byggas och att vi äntligen skulle få flytta in. Eftersom Morris skulle födas 2 veckor efter det att vi skulle få flytta in så skulle det inte vara några problem dock… Tji fick vi. Fram tills nu hade 2014 varit ett minst sagt händelserikt och episkt år, men allt bleknar i jämförelse med vad som komma skulle…

IMG_1324

Throwback 

  Älskar timehop alltså, så mycket nostalgi! Fick upp denna idag och var tvungen att gå tillbaka och kolla mina anteckningar, här hade han ammat i två dagar bara och var redan ett litet proffs. Saknar amningen ibland, det var en magisk period. Så glad att jag fick uppleva den och om man kan amma så kan jag inte förstå hur man frivilligt väljer bort det. Hoppas hoppas att amningen funkar på en gång den här gången och att jag kan amma åtminstone ett halvår. 

Vårt 2015

  2015 handlade sannerligen om den här lilla duden till 100%. Efter ett stort 2014 med bröllop, resor, graviditet, flytt och bebis så såg jag framemot ett lugnare 2015 och det blev det verkligen. Fokus var på M och att ta det lugnt och lära känna honom. Vi har mest hållt oss hemma och träffat familj men även vänner.  
 Det har varit helt fantastiskt att få vara hemma med honom varje dag och se alla framsteg. Tränat nacken, sett honom vända sig om, prova mat första gången, hasa sig bakåt, stå med stöd osv.  

 Den här killen alltså, den lyckan som han skänker mig varje dag går inte att beskriva. <3 

 Jag ser framemot ett lite större 2016 med honom och P med USA resa och förhoppningsvis en lillebror/lillasyster i slutet av sommaren :)

Morris 1 år!

   
Längd: 74 cmVikt: 9,48 kg

Storlek: 80

Att min lilla nykläckta bebis inte är så nykläckt längre utan en ettårig pojke känns helt knäppt, vart har tiden tagit vägen?! I början längtade man jämt till nästa steg men nu vill jag bara sakta ner tiden så jag får njuta lite av honom som han är just nu. 1 år är helt klart bästa tiden, han är så kul att vara med och det känns som om han lär sig något nytt nästan varje dag. Han är fortfarande nästan alltid glad och ler så man ser alla sju tänderna (förutom när han är trött eller förkyld, men det kan man ju förstå).

Han går nu så gott som obehindrat och betydligt oftare än han kryper. Han kan plockat upp grejer på vägen och gå vidare. Dock har han inte riktigt lärt sig att ta sig upp till stående utan stöd än, men det närmar sig.

M älskar att dansa och så fort han hör musik så börjar han dansa. Favoriterna är Babblarna och Emergency med Icona Pop som körs i Mall of Scandinavia reklamen. Om han skriker på natten och inte kommer till ro och man sätter på Babblarna så stannar han upp och börjar dansa, så gulligt! Idag när han tog sin tupplur så var han lite svårväckt så vi drog igång Babblarna och då lyfte han huvudet och gjorde sina bobbande huvudrörelser innan han lade ner huvudet och somnade om haha!

Bästa leksakerna är en ringpyramid (som han nyss lärt sig sätta ringar på), mitt lypsyl från Eos som är härligt bollformat och hans bilar som han säger ”brum, brum” när han kör med (tror både farfar och morfar hoppas att bilintresset håller i sig). Nytt är även att han kan sitta för sig själv på golvet och leka och plocka med sina grejer.

Han förstår oss mer och mer, han kan klappa händerna, vinka och peka på lampan om vi ber honom, så coolt! Ordmässigt så är det nästan bara mamma som gäller, vilket han säger om allt och minst 100 gånger om dagen (och då underdriver jag), ibland slinker det ut ett babba eller dadda.

Han har nyligen börjat äta mer samma mat som oss vilket är kul för alla tre, han verkar gilla att äta samtidigt som oss och samma mat. Han äter ibland med händerna och ibland matar vi lite beroende på typ av mat och hur mycket vi orkar sanera lägenheten och M efteråt haha. Favoriten är allt med pasta, köttfärsås och carbonara är det som gått hem mest, men falukorv, köttbullar och pesto har slunkit ner bra också. En matdag ser kort ut såhär: macka tillsammans med mig på morgonen och beroende på hur mycket han äter även gröt, sen välling när han ska sova middag, lunch är rester från gårdagen som vi delar på, mellis är yoghurt och puré eller en banan, middag är vanlig mat och sen gröt om han äter lite mindre och välling när han ska sova.

Sover gör han två gånger om dagen oftast. Sängen står i hans egna rum sen en vecka tillbaka typ, ibland sover han ett par timmar där, en halv natt och en gång har han sovit en hel natt där! Kommer säkert fungera bättre när han inte är förkyld längre (hoppas, hoppas).

Grattis älskade Morris!

  Så mycket nostalgi på timehop nuförtiden! Tänk idag för ett år sedan hade jag nog börjat ana att du var på gång. Vid 12 tiden började molvärken i ryggen, kl 1 gick det sista av slemproppen och det började göra mer och mer ont. Pratade med förlossningen som bad mig avvakta och jag åt lite rester till lunch och tvättade några ombyten bebiskläder och hängde på tork (varför torktumlade jag inte, så knäppt haha). Vid 16 gick vattnet och jag skulle åka in på en undersökning på KS. Ringde hem din blivande pappa som skyndade sig medan jag packade väskan med värkar som helt plötsligt kom med bara ett par minuters mellanrum.  

 Väl inne tog det bara 2 h 20 min och en hel del lustgas innan du var ute och känslan går verkligen inte att beskriva i ord. Men om jag skulle försöka så skulle jag säga att jag aldrig kände den där översvallande kärlekskänslan på en gång, jag kände bara att okej nu är du här och det kändes som om du alltid hade varit det, du kändes så självklar bara. Som att du alltid varit med i vår familj. 

 Kärleken har sedan växt för var dag och gör det fortfarande. Du gör verkligen vår familj hel och varje dag roligare och jag fattar inte varför inte alla vill ha barn. Tänk att du idag fyller ett år!! Älskar dig Morris, tack för att du gjorde oss till dina föräldrar, puss och kram mamma och pappa ❤️ 

 

Han går och han går!

  
 M tog ju sina första steg redan för två månader sedan varpå P trodde att han skulle gå innan sin 10 mån dag och jag trodde innan 11 mån. Lite väl optimistiskt kanske haha, men man hör ju om de som springer strax efter de tagit sina första steg. Han har tagit några steg här och där och för någon vecka sedan överraskade han med att gå typ fem meter. Vissa dagar har han knappt gått alls och så har det sett ut. Men de senaste dagarna är det som om han förstått att han kan gå och går ofta mellan två platser, så nu tror och hoppas jag att det släpper! 

Han förstår oss!

  Alltså jag tycker att det är så coolt att min lilla bebis faktiskt kan förstå vissa grejer vi säger redan! Man kan be honom att klappa händerna, vinka (funkar ibland), nej (ruskar på huvudet) och be honom peka på lampan och ibland även pappa! Säger man nej Morris stannar han oftast upp även om han sen fortsätter med sitt hyss, men det kommer väl :)

Korrigera ålder?

  M är ju född exakt fyra veckor för tidigt, något jag aldrig riktigt tänker på. När han föddes så pratades det om att man korrigerar ålder på de födda innan vecka 37 så han är ju lite av ett gränsfall, säkert därför vi inte reflekterar så mycket över det. Hur som helst så ska åldern korrigeras vilket jag inte tror de gjort på bvc. Kanske på kurvorna men inte med vaccinationer, råd ang mat osv eller läkarkontrollerna där hans utveckling testas. Det sista är lite trist då det känns som om han är sämre än sina ”peers” då han ofta lär sig allt ca en månad senare. 
  Som att dunka två klossar mot varandra vilket han ”skulle” kunnat på 10 mån kontrollen men gjorde först idag. Aja anywho det spelar ju liksom ingen roll och kag slutade faktiskt att jämföra med andra bebisar för länge sen som tur var (och träffa min mammagrupp och andra jämngamla iofs haha).