Kronisk inflammation och amning 

Amningen funkade ju från timme ett, så fantastiskt med tanke på hur jag fick kämpa förra gången! Då tog det 2 mån innan det funkade, men sen ammade jag tills M var 10 mån, helt fantastiskt för oss båda två. Jag har ju dock reumatism och mina leder har spökat i ett par månader redan så frågan är hur lång tid jag står ut att amma och hålla upp från min medicin denna gång. 

I ren desperation har jag läst massor om kronisk inflammation och de värsta fällorna verkar ju vara kött, mjölk, gluten och socker. Så sen 1 mån tillbaka har jag eliminerat vitt socker och gluten och skurit ner på mjölk och kött. Som en riktig godisråtta (läs sockerberoende) trodde jag att livet skulle bli hemskt, men det har faktiskt gått helt ok. Jag har unnat mig raw godis på helgerna och ätit mer frukt vid sug. Gluten finns i mycket och jag har säkert fått i mig små mängder men har inte ätit pasta eller bröd osv och det har varit helt ok, vi har introducerat nya maträtter istället och provat glutenfri pasta (utan vete). 

Hur är då lederna? De har varit morgonstela och svullna och värkt något enormt som vanligt men bättre under resten av dagen tills någon dag sedan då de varit nästan helt värkfria om än lite svullna och stela men det gör inte lika mycket. Om det är pga kosten eller ej vet jag ju inte, men det är helt klart värt att fortsätta så länge jag ammar. Magen är dessutom mycket bättre och lugnare och det är skönt att inte vara så beroende av socker längre, åt liksom godis varje dag förut!

Första delmålet är att amma i 4 mån och det är ju inga konstigheter nu (var ju dock beredd att sluta för 1 mån sen!), sen 6 mån och sen får vi se, gärna 10 mån som sist eller längre :)

Reumatismen

Käken värker men har varit sämre och knäna är svullna men orsakar inga problem, högra tummen värker när jag använder den och man använder den till typ allt… Ska till min läkare den 15/2 på rutinkoll och lär väl kläcka nyheten då att jag är gravid, är ju i v. 16 då. Blir det mycket sämre får jag väl ringa men vet att set tar flera veckor att få en tid trots att man knappt kan gå dessvärre. 

Den 11/2 ska jag till läkaren på mvc och diskutera reuman också, får se om det blir spec-mvc igen. Skulle kännas tryggt med extra koll då vissa reumatiker får tillväxthämmade barn då reuman typ attackerar barnet/moderkakan så minst ett TUL blir det säkert i v.32. 

Jävla knä!

Så trött på din dåliga kropp nu! Mitt vänstra knä svullnade upp för en vecka sedan, men det har varit under kontroll, inte gjort ont och jag har kunnat gå på promenader och så även om jag haltat och gått rätt sakta. 

Pratade med min reumatolog i förrgår och vi kom överens om att jag ska börja medicinera nästa vecka efter jag lämnat blodprov. Nödvändigt men deppigt eftersom jag måste sluta amma vilket jag inte vill. Men men får älta det i ett annat inlägg. 

Imorse vaknade jag dock upp med ett handbollstort knä som inte går att räta ut helt eller stödja på… Skit också! Har legat i soffan precis hela dagen och endast haltat/dragit mig fram till toaletten någon gång. Kan absolut inte ta hand om M nu så jag är glad att P är hemma! Om jag inte mår bättre på måndag får jag ringa läkaren och be om en akuttid för kortisoninjektion/ledtömning, hade det varit så illa i torsdags hade jag såklart bett om det redan då. P får även vabba för det är ju omöjligt att vara en bra mamma nu… :( 

 

Hormonskifte?

Jag tror att jag tidigare skrivit att jag inte varit trött sedan förlossningen trots mindre och mer upphackad sömn. Så skönt då sömnbrist var min stora rädsla innan jag fick barn. Något har dock skett och sen någon vecka tillbaka så är jag obeskrivligt trött! Jag har otroligt svårt att komma upp på morgonen och vissa dagar blir jag inte pigg överhuvudtaget och somnar i soffan klockan 21. Morris sover bättre och bättre (ofta sover han mellan 22 och 03) så jag  förstår inte varför jag är så trött?

Är det för att hormonerna ändras kanske? Har läst någonstans att pga hormonerna så blir man inte trött på samma sätt men jag vet inte om det stämmer. Eller är det pga reuman och att jag har en inflammerad kropp som  jobbar på högvarv för att bryta ner mina stackars leder? Hur som helst så är det otroligt jobbigt och jag trycker i mig choklad för att få lite artificiell energi. 

Uppdatering på reumatismen

Jag hade en himla tur som mådde prima under graviditeten och det höll i sig i drygt en månad efter förlossningen. Sen kröp det på i knäna och den senaste månaden har det varit väldigt svullet. Himla tur att det inte kommit igång i armbågarna än, det hade varit riktigt drygt med tanke på hur mycket man kånkar runt på en tyngre och tyngre bebis.

Eftersom jag ammar så får jag inte använda mediciner mot reumatismen dessvärre, men de kortisoninjektioner som jag fick i onsdags funkade som vanligt riktigt bra. De fick ut 10 ml ledvätska ur höger och 30 ml ur vänster som de lyriskt frågade om de fick använda till forskning haha.

Så skönt att kunna gå normalt och att kunna ta långpromenader med barnvagnen, som jag längtat! Och att enklare komma ner på lekmattan osv, saker man med bra leder tar för givet. Hoppas nu att det håller ett par månader för det finns ju roligare saker att göra än att få en 5 cm nål inkörd i leden…

Reumatismen

Den jäkla reumatismen spökar igen… Klarade hela graviditeten utan besvär och mediciner som tur var, men runt jul så började båda knäna svullna upp. I början var det inte så farligt att jag störde mig på det, men de senaste två veckorna så har det varit riktigt illa. Det gör visserligen inte ont men det är så svullet att jag haltar eftersom jag inte kan böja leden ordentligt. Just nu är det så illa att det är jobbigt att ta mig upp ur soffan för att byta på M tex. Knäna känns dessutom så instabila att de viker sig och jag är rädd för att tappa M.

Ringde till slut min reuma-sjuksköterska igår för att boka en telefontid ned min läkare för konsultation. Det verkar dock dröja några veckor dessvärre för hon var fullbokad och sen kan det ju dröja innan jag får en remiss till att få kortisoninjektionerna (det enda som går att göra när man ammar och jag är inte beredd att ge upp den när det äntligen funkar).

Börjar klättra på väggarna nu efter att ha suttit inne tio av de senaste elva dagarna och jag tycker synd om M som inte får frisk luft. Vill så gärna komma igång med dagliga promenader, älskar att powerwalka och hade sett framemot att gå ut och gå med vagnen.

To pump, or not to pump

Jag har som jag tidigare skrivit alltid trott att jag ska helamma i ett halvår, men så blev det ju dessvärre inte… Jag har pumpat och pumpat utan att fundera allt för mycket på det. Både min reumatolog och läkare på spec. Mvc har sagt att det vore grymt om jag kunde amma i fyra månader, så det var väl vad jag haft som mål nu när jag pumpat. Att inte vara ”sämre” än en ammande reumatiker liksom.

Dessvärre är det en jäkla skillnad på att amma och pumpa. Att pumpa och flaskmata är dubbelt jobb och inte kan man ligga kvar i sängen och göra det heller. Det gör att jag förlorar en hel del sömn både nattetid och på dagen eftersom jag måste pumpa medan han sover. Jag är även låst till pumpen typ fyra timmar om dagen och ska vi lämna huset är det inte bara Morris som ska vara mätt och bytt på, jag ska vara nypumpad. Om vi är borta från pumpen i mer än 4-5 timmar så värker och läcker brösten. Inte är det lika accepterat att slänga fram brösten och visa exakt hur lång en bröstvårta kan bli pga bröstpumpsvacuum heller… Så man förpassar sig själv till ett annat rum där man sitter ensam i en halvtimme och masserar ut mjölk medan folk skrattar och umgås ett par meter bort.

För att göra allt ännu värre så har mina knän svullnat upp igen för första gången på ett par år… Så antingen så härdar jag och hoppas att det inte sätter sig i armbågarna och käken eller så tar jag kortisoninjektioner och hoppas att det inte sätter sig i armbågarna och käken eller så ger jag upp och lägger ner pumpningen och börjar medicinera igen.

Så vad vill jag då säga? Jag vet inte riktigt, men om sanningen ska fram så tar pumpningen snart knäcken på mig och hur länge överväger fördelarna verkligen nackdelarna? Är bröstmjölk så pass bra att det är värt att sova några timmar mindre och vara lite mindre glad men desto mer irriterad?

Specialistmödravården

Idag var det då dags för ett besök hos specialistmödravården på KS. Fick först träffa världens gulligaste barnmorska som berömde min mage och sa att den var så fin för den var så rund och putig, sånt gillas :) Hon kollade urinprov, blodtryck och så fick jag lyssna på hjärtljuden som låg på 140-148, perfekt.

Fick vänta sedan på läkaren och besöket blev 45 min sent, men det var okej, jag förstår att de har hög belastning. Fick träffa en överläkare i obstetrik som var hur underbar som helst och en kvinnlig läkarstuderande. Vi pratade om min reumatism och hur jag mått under tiden och amning och hur jag kommer må efteråt.

Hon hade kollat min journal och sett att mitt sf-mått vecka 24 var 23 cm vilket placerade mitt på medelkurvan, medan sf-måttet vecka 28 låg på 26 cm, strax under kurvan. Idag låg måttet på 27 cm vilket placerar mig precis på den undre kurvan. Hon sa att det antagligen inte är något problem och att det beror på att jag är så liten och därför får ett något mindre barn, men också att det pga min reumatism kan betyda att barnet inte får tillräckligt med näring och därför inte växer som han ska. Så jag ska få en kallelse till tillväxtultraljud i nästa vecka så får vi se hur stor han är på riktigt.

image

De kände också på magen för att känna hur han ligger och han har ryggen till höger som jag misstänkt tidigare och huvudet nedåt och rörligt. Jag undrar hur lång tid det tar innan han fixerar sig, det är ju ändå några veckor kvar men samtidigt så har han haft huvudet nedåt i flera veckor redan.

Specialistmödravården

Jag har inte varit till reumatologen sedan december och då sa vi att vi skulle ses innan sommaren och planera bebistillverkningen lite mer, men den gick ju snabbare än förväntat och jag blev aldrig kallad sen glömde jag lite av det. Ringde sen i början av augusti och pratade med en sjuksköterska och meddelade att jag var gravid och hon sa bara att jag kunde höra av mig om mina besvär kom tillbaka i lederna. Sen ringde min läkare igår och sa att hon hört att jag var gravid och frågade lite hur jag mådde. Hon sa även att hon ville skriva en remiss till specialistmödravården. Det är väl jättebra säkert att de har lite koll, men jag är ju nu i vecka 30 imorgon så jag vet inte vad de vill kolla såhär sent med tanke på att jag inte haft några besvär hittills och han verkar ju växa på i normal takt. Håller tummarna för ett extra ultraljud och att de kan ge lite tips och hjälp inför förlossningen med bästa förlossningsställningarna osv med tanke på mina crappy knän. Så vi får se när jag får en tid så återkommer jag med en rapport.